- Project Runeberg -  Journal af Petrus Læstadius, för första året af hans tjenstgöring såsom missionarie i Lappmarken /
286

(1836) [MARC] Author: Petrus Læstadius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de, begaf jag mig att söka vägen, den jag ock fann,
samt fortsatte resan. Men, när jag nu kom till den
der ån, som jag omtalat, dä var det en
bekymmersam omständighet, huru jag skulle kunna komma
öfver den. Omöjligen kunde jag nu förmå draga så
tungt lass Ö/ver, i synnerhet som den nyss fallna
snön gjorde, att det gick mindre lätt. Körde jag
åter med bäst och lass, så var pä det högsta att
befara, det isen skulle brista. Imellertid var icke
något annat råd; jag måste försöka. Men, när jag
hunnit nära andra sidan, brast isen för hästen, och han
for ned; dock nådde han väl bottnen och tog sig
genast upp igen, och, der han kom upp, bar isen
honom, ty det var på andra sidan om strömdraget.
I dess ställe kom nu lasset i vaken. Hade nu hela
slädan sjunkit ned, så hade först och främst denna
resas möda varit förspilld, och för det andra äfven
en, i de omständigheterna, betydlig förlust gjord, ty
mjölet hade väl blifvit till välling åt fiskarna, och
kornet till malt. Ingen hjelp kunde jag få närmare
än i Arvidsjaur eller Afvaviken, och till hvardera
stället var 5 fjerdingsväg att springa. Men lyckligtvis
hvilade ännu bakdelen af skrindan på isbrädden, och
sjelfva framdelen hade icke heller fullkomligt farit
ned, utan yttersta ändarne af de långa, högt
upp-brättade, medarna stödde sig mot iskanten; dock var
endast en hårsmån, och, om hästen ryckte till det aldra
minsta, så hade hela lasset genast legat i sjön, och,
sedan jernstängerna tagit mot stenarna i bottnen, var det
alldeles otänkbart, att hästen skulle förmått droga upp
det. Här var icke att stå och klå sig i bufvudet länge,
ty isen tycktes småningom börja gifva sig ned, och det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:04:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lpjour/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free