Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ny var fracken med de blänkande knapparna, styft
var kråset och skinande voro blanklädersskorna. Han
bar en pels af finaste bäfver och sobelmössa öfver sitt
ljusa, krusade hår. De läto breda en björnhud med klor
af silfver öfver hans kappsläde och gåfvo honom den
svarte Don Juan, stallets stolthet, att köra.
Han hvisslade på sin hvite Tankred och grep den
flätade tömmen. Jublande for han, omgifven af
rikedomens och praktens skimmer, han, som ändå lyste nog
af sin kroppsskönhet och sin andes lekande snille.
Han for tidigt på förmiddagen. Det var söndag, och
han hörde psalmsång från Bro kyrka, då han for där
förbi. Sedan följde han den ödsliga skogsvägen, som leder
till Berga, där kapten Uggla då bodde, och där han
ämnade stanna öfver middagen.
Berga var ingen rik mans hem. Hungern kände
vägen till det torftäckta kaptensbostället, men han
mottogs med skämt, fröjdades med sång och lek som andra
gäster och gick motvilligt som de.
Gamla mamsell Ulrika Dillner, hon, som skötte
sysslor och väfvar på Borga gård, stod på trappan och
helsade Gösta Berling välkommen. Hon neg för honom, och
löslockarna, som hängde ned öfver hennes bruna ansikte
med de tusen rynkorna, dansade af glädje. In i salen
förde hon honom och började förtälja om gårdens folk
och deras vexlande öden.
Bedröfvelsen stode för dörren, sade hon, bistra tider
rådde på Borga gård. De hade ej ens någon pepparrot
till middagen till sitt salta kött, utan Ferdinand och
flickorna hade satt Disa för en släde och åkt ned till
Munkerud för att låna.
Kapten var borta i skogen igen och skulle väl komma
hem med en seg hare, som man finge kosta mer smör
på vid anrättningen, än den själf var värd. Sådant
kallade han att skaffa mat till huset. Det ginge ju ändå an,
om han ej komme med en usel räf, det sämsta djur vår
Herre skapat, gagnlöst både som dödt och lefvande.
Och kaptenskan, ja, hon var ännu inte uppstigen.
Hon låg och läste romaner, så som hon gjorde alla dagar.
Inte var hon skapad för att arbeta, den Guds ängeln.
Nej, det finge väl den göra, som var gammal och
grå som hon. Trampa nätter och dar måste man för att
hålla eländet samman. Och detta var ej alltid så lätt, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
