Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanning var det, att en hel vinter hade de ej där i huset
haft annan köttmat än björnskinka. Och stor lön väntade
hon ej, ingen hade hon ännu sett till, men de skulle väl
ej heller kasta ut henne på landsvägen, då hon inte längre
kunde göra skäl för födan. De höllo till och med en
hushållsmamsell för en människa där i huset och skulle
nog en gång ge gamla Ulrika en hederlig begrafning, om
de då hade något att köpa en kista för.
»Ty hvem kan veta, hur det går,» utbrister hon och
torkar sina ögon, som alltid voro så snabba till att tåras.
»Vi ha skuld hos den elake brukspatron Sintram, och
han kan ta alltihop ifrån oss. Visst är Ferdinand nu
förlofvad med den rika Anna Stjärnhök, men hon tröttnar,
hon tröttnar vid honom. Och hvad blir det då af oss med
våra tre kor och våra nio hästar, med våra glada unga
fröknar, som vilja fara från bal till bal, med våra torra
åkrar, där ingenting växer, med vår snälle Ferdinand, som
aldrig blir en riktig karl! Hvad blir det af hela detta
välsignade hus, där allt trifves utom arbetet!»
Men det blef middag, och husfolket samlades. Den
snälle Ferdinand, husets blide son, och de glada döttrarna
kommo hem med den lånade pepparroten. Kaptenen kom,
stärkt af ett bad i vakon i träsket och en jakt i skogen.
Han slängde upp fönstret för att få luft och skakade
Göstas hand med mannakraft. Och kaptenskan kom, klädd
i siden, med breda spetsar fallande ned öfver de hvita
händerna, som Gösta fick kyssa.
Alla helsade Gösta med glädje, skämtet kom flygande
in i kretsen, muntert sporde de honom:
»Hur mår ni på Ekeby, hur mår ni i det förlofvade
landet?»
»Mjölk och honung flyta där,» svarade han då. »Vi
tömma bergen på järn och fylla vår källare med vin.
Åkern bär guld, därmed förgylla vi lifvets elände, och
våra skogar hugga vi ned för att bygga kägelbanor och
lusthus.»
Men kaptenskan suckade och log vid svaret, och
öfver hennes läppar trängde ett enda ord:
»Poet!»
»Många synder har jag på samvetet,» svarade Gösta,
»men aldrig har jag skrifvit en rad poesi.»
»Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du
slitas med.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
