Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag, som nu är gammal och borde vara klok, jag känner
samma rysningar krypa uppför ryggraden, som då jag
första gången hörde denna historia, och jag måste
oupphörligen lyfta ögonen från arbetet för att se efter, om ej
någon kommit in och gömt sig i vrån där borta; jag måste
se ut på balkongen för att ge akt på, om ej ett svart
hufvud sticker upp öfver räckverket. Den viker aldrig
ifrån mig, denna skräck, som väckes af de gamla
historierna, då natten är mörk och ensligheten djup, och den
blir mig till sist så öfvermäktig, att jag måste kasta
pennan, krypa ned i min säng och draga täcket upp öfver
ögonen.
Det var min barndoms stora, hemliga undran, att
Ulrika Dillner öfverlefde den där eftermiddagen. Jag hade
ej gjort det.
Lycka var det, att Anna Stjärnhök strax därefter kom
åkande till Fors, att hon fann henne på salongsgolfvet och
väckte henne till lif igen. Men med mig hade det ej gått
så väl. Jag hade redan varit död.
Jag vill önska er, käre vänner, att ni måtte slippa
se gamla ögons tårar.
Eller att ni ej må stå hjälplösa, då ett grått hufvud
lutar sig intill ert bröst för att få stöd, eller då gamla
händer knäppas kring edra i tyst bön. Må ni slippa att
se de gamle sänkta i sorg, som ni ej kunna hugsvala.
Hvad är dock de unges klagan! De hafva styrka, de
hafva hopp. Men hvilket elände är det ej, då de gamle
gråta, hvilken förtviflan, då de, som varit era unga dagars
stöd, sjunka i maktlös klagan.
Där satt Anna Stjärnhök och lyssnade till gamla
Ulrika, och hon såg ingen utväg för henne.
Den gamla grät och darrade. Hennes ögon voro
vilda, hon talade och talade och stundom så förvirradt,
som om hon ej mer visste, hvar hon befann sig. De tusen
rynkorna, som genomfårade hennes ansikte, voro dubbelt
så djupa som vanligt, löslockarna som hängde ned öfver
hennes ögon, raknade af tårarne, och hela den långa,
magra gestalten skakades af snyftningar.
Slutligen måste Anna göra slut på jämmern. Hon
hade sitt beslut färdigt. Hon ville föra henne med sig
tillbaka till Berga. Det var nu visserligen sannt, att hon
var Sintrams hustru, men på Fors kunde hon ej stanna.
Brukspatronen skulle göra henne tokig, om hon blefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
