Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvar hos honom. Anna Stjärnhök beslöt att föra bort
gamla Ulrika.
Åh, hvad den stackarn gladdes och förfärades åt detta
beslut! Men hon skulle visst ej våga lemna sin man och
sitt hem. Han skulle kanske sända den stora, svarta
hunden efter henne.
Men Anna Stjärnhök öfvervann hennes motstånd, dels
med gyckel, dels mod hot, och om en halftimme hade hon
henne bredvid sig i släden. Anna körde själf, och gamla
Disa drog släden. Föret var uselt, ty man var långt
framme i mars, men det gjorde gamla Ulrika godt att
åter åka i den kända släden efter den kända hästen, som
varit trotjänare på Berga minst lika länge som hon.
Som hon nu hade ett godt humör och ett oförfäradt
sinne, denna gamla hushållsträl, slutade hon upp att gråta,
då de foro förbi Arvidstorp, vid Högberg skrattade hon
redan, och då de foro förbi Munkeby, höll hon på att
berätta, om hur det var i hennes ungdom, då hon var
hos grefvinnan på Svaneholm.
De åkte nu in i de ödsliga, folkfattiga trakterna norr
om Munkby på en backig och stenig väg. Vägen letade
sig fram till alla kullar, som den möjligen kunde nå, den
kröp upp till deras topp i långsam krökning, störtade sig
utför dem i tvärbrant stupning, men ilade så rakt den
kunde öfver den jämna dalbottnen för att genast finna en
ny brant att öfverklättra.
De höllo just på att fara utför Vestratorpsbacke, då
gamla Ulrika tvärtystnade och grep Anna hårdt om armen.
Hon stirrade på en stor, svart hund vid vägkanten.
»Se,» sade hon.
Hunden satte af inåt skogen. Anna såg ej mycket
af honom.
»Kör,» sade Ulrika, »kör, så fort du kan! Nu får
Sintram bud om, att jag är här.»
Anna försökte att skratta åt hennes ångest, men hon
höll i sig.
»Vi få snart höra hans bjällror, skall du få se. Vi
få höra dem, innan vi komma upp på toppen af nästa
backe.»
Och då Disa flåsade ut ett ögonblick på toppen af
Elofsbackon, då hördes bjällerklang nedanför dem.
Nu blef gamla Ulrika helt tokig af ängslan. Hon
darrade, snyftade, jämrade sig så som nyss i salongen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
