Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända tills jag funne den hexans maskgnagda lik, och då
skulle jag ge henne en graf i vigd jord på Svartsjö
kyrkogård. Och vid begrafningen skulle jag ej spara på
ringarens betalning, utan klockorna skulle ljuda länge och
kraftigt öfver henne, och till prest och klockare skulle jag
sända rika gåfvor, att de med fördubblad kraft måtte med
tal och sång viga henne till ovig hvila.
Eller om oj detta hjälpte, skulle jag en stormig
natt låta elden nalkas de buktande träväggarna och låta den
förhärja allt, så att ej människor mer måtte lockas att bo
i olyckans hem. Sedan skulle ingen få beträda denna
dömda plats, endast kyrktornets svarta kajor skulle få
grunda ett nybygge i den stora skorstensmuren, som
svärtad och hemsk reste sig öfver den svarta grunden.
Dock skulle jag helt visst ängslas, då jag såge lågorna
slå samman öfver taket, då tjock rök, rodnande af
eldskenot och späckad af gnistor, välte fram ur den gamla
grefvegården. I sprakandet och suset skulle jag tro mig
höra hemlösa minnens klagan, på lågornas blåa toppar
skulle jag tro mig se störda vålnader sväfva. Jag skulle
tänka på, hur sorgen förskönar, hur olyckan smyckar, och
gråta, som om ett tempel åt gamla gudar dömts till
förgängelse.
Dock, tyst du, som kraxar om olyckor! Vänta tills
natten kommit, om du vill tjuta i kapp med skogens uf.
Än ligger Borg och glänser på höjden af udden, skyddadt
af sin park af väldiga granar, och de snötäckta fälten
där nedanför glittra i marsdagens stickande solsken, än
höres innanför dess väggar den glada grefvinnan Elisabets
muntra skratt.
Grefvinnan Elisabets far var en svensk adelsman, som
bott i Italien nästan hela sitt lif, kvarhållen där af det
vackra landet och af en bland det vackra landets sköna
döttrar. Då grefve Henrik Dohna raste i Italien, hade
han blifvit mottagen i denne ädlings hem, gjort bekantskap
med hans döttrar, gift sig med en af dem och fört
henne med sig till Sverige.
Hon, som alltid kunnat svenska och blifvit uppfostrad
till att älska allt svenskt, trifves väl uppe i björnlandet.
Hon svänger så gladt om i den långdans af nöjen, som
hvirflar rundtom Löfvens långa sjö, att man kunde tro,
att hon alltid lefvat däruppe. Litet nog förstår hon
emellertid, hvad det vill säga att vara grefvinna. Det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
