Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du är elak, Anna.»
»Kan väl vara. Jag är ej heller allt för lycklig, skall
jag säga dig. — Men fruarna äro vakna, och herrarne
inkomna i salongen. Låt oss gå dit ut!»
På tröskeln hejdas hon af Gösta Berling, som kommer
för att uppsöka de unga damerna.
»Ni måste ha tålamod med mig,» säger han skrattande.
»Jag skall bara plåga er i tio minuter, men nu måste ni
höra vers.»
Han berättar för dem, att denna natt hade han drömt
så lifligt som sällan annars, drömt, att han skrifvit vers.
Han, som folk kallade »poeten», ehuru han hittills
oskyldig fått bära ott sådant öknamn, hade då stått upp midt
i natten och halft sofvande, halft vakande börjat skrifva.
Det var ett helt poem, som han om morgonen funnit på
sitt skrifbord. Han hade aldrig kunnat tro något dylikt
om sig själf. Nu skulle damerna höra det.
Och han läser:
Nu gick månen upp, och med den kom dygnets ljufvaste stund.
Från det klara, blekblåa, höga hvalf
Göt han sitt skimmer ned på rankomslingrad veranda,
Vid hvars fot i sin urna skalf
Gulröd lilja, hvars kalk gyllene strimmor randa.
På de breda trappstegens hårda grund
Hade vi slagit oss ned, både gamla och unga,
Tysta först att låta känslorna sjunga
Hjärtats gamla visor i dygnets ljufvaste stund.
Från resedagruppen spred sig till oss en ljuflig doft,
Och ur bosquéernas mörka snår
Smögo sig skuggor ut öfver glänsande daggstänkt matta.
Så ur kropparnas dunkel trår
Anden till ljusets rymd, till de trakter han knappt kan fatta,
Till det ljusa, blekblåa höga loft,
I hvars klarhet knappt man skönjer en stjärna.
O, hvem kan för känslornas lek sig värna
Vid nattens skuggors spel, vid resedans sorgtyngda doft?
En provinsros fällde tyst sina sista, bleknade blad,
Utan att vindens lek den att dem offra tvang.
»Så — vi tänkte — ville vårt lif vi gifva,
Svinna i rymden som toners klang,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
