- Project Runeberg -  Ur Gösta Berlings saga. Berättelse från det gamla Värmland /
44

(1891) [MARC] [MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Värmland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Som höstens gulnade löf utan klagan till intet blifva.
O, vi tänja på årens rad,
Störa naturens frid för att njuta lefvandets villa.
Döden är lifvets lön; så må vi det lemna stilla,
Som en provinsros tyst fäller sitt sista, bleknade blad.

På sin fladdrande vinge flög en läderlapp oss förbi,
Flög och syntes igen, där hvarest månen sken.
Men då steg hon upp ur beklämda hjärtan
Frågan, som ingen besvarat re’n,
Frågan, som sorgen tung, frågan, gammal som smärtan:
»O hvart gå vi, hvad stigar skola vi vandra, vi,
Då vi ej mer på jordens grönskande ängder vandra?»
Kan väl någon visa andens väg för den andra,
Lättare visar han väg för det djur, som nyss fladdrade oss förbi.

Så lade hon mot min skuldra sitt hufvud, sitt mjuka hår,
Hon, som älskade mig, och hviskade tyst till mig:
»Tro dock ej, att själarna bort till aflägsna rymder flyga,
Då jag dött, tro ej, att jag fjärran är.
In i en älskad människas själ skall min hemlösa ande smyga,
Och jag nil komma och bo hos dig.»
O hvad ängslan! Af sorg ville mitt hjärta brista.
Hon skulle då dö, dö snart. Var denna natt hennes sista?
Gaf jag min sista kyss åt min älskades böljande hår?

År hafva svunnit se’n. Än sitter jag mången gång,
På den gamla platsen, då natten är mörk och tyst.
Men jag ryser för månens sken på rankomslingrad veranda.
Han, som ensam vet, hur ofta där jag min älskling kysst.
Han, som brukat sitt dallrande sken in bland de tårar blanda,
Hvilka föllo ned på min älskades här.

Ve, öfver minnets kval! O, det är min arma, syndiga andes plåga,
Att han är hennes hem! Hvad straff kan han vänta våga,
Som bundit vid sig en själ så ren, så syndfri en gång?


»Gösta,» säger Anna i skämtande ton, medan hennes
strupe vill sammansnöras af ångest, »de säga om honom,
att han upplefvat flere poem, än andra diktat, hvilka ej
gjort annat hela sitt lif, men vet han, han gör bäst i att
dikta på sitt sätt. Det där var nattarbete, vet han.»

Du är inte mild, du.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:05:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lsurgostab/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free