Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöddammen, vid sandsäckarna, ute på den sviktande,
bäfvande stendammen.
Så, nu hafva timmermännen fått nöddammen färdig,
nu skall han sänkas ned framför den vacklande
vågbrytaren: hållen stenar och sandsäckar redo och båtshakar
och rep, så att han ej må bortryckas, så att segern må
bli människornas och de kufvade vågorna återgå till
slaftjänsten.
Då händer det, strax innan det afgörande ögonblicket,
att Gösta får ögonen på en kvinna, som sitter på
en sten vid elfstranden. Lågorna från risbålet belysa
henne, där hon sitter stirrande ut i vågorna, han kan
ju ej se henne klart och tydligt genom töcknen och
skummet, men hans ögon dragas oupphörligen till henne.
Om och om igen måste han se på henne, han känner
det, som om den kvinnan hade ett bestämdt ärende just
till honom.
Bland alla dessa hundraden, som arbeta och syssla
på elfkanten, är hon den enda, som sitter stilla, och till
henne måste hans blickar oupphörligen vändas, han ser
ingen annan än henne.
Hon sitter så långt ute, att vågorna slå mot hennes
fötter, att skummet stänker öfver henne. Hon måste
vara drypande våt. Hon är mörkklädd med en svart
sjal öfver hufvudet, hon sitter hopkrupen, stödjande
hakan mot händerna och stirrar oupphörligen öfver till
honom ute på vågbrytaren. Han känner, hur dessa
stirrande ögon draga och locka, fastän han ej ens kan
urskilja hennes ansikte, han tänker ej på annat än på
kvinnan, som sitter vid randen af de hvita vågorna.
»Det är sjörån från Löfven, som stigit hit opp i elfven
för att locka mig i förderfvet,» tänker han. »Hon
sitter där och lockar och lockar, jag får lof att jaga
henne bort.»
Alla dessa vågor med de hvita hufvudena syntes
honom som den svarta kvinnans härar, det var hon, som
hetsade dem, hon, som förde dem fram mot honom
till anfall.
»Jag får sannerligen lof att jaga henne bort,»
säger han.
Han fattar en båtshake, springer i land och skyndar
bort till kvinnan.
Han lemnar sin plats på vågbrytaren yttersta spets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
