Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag kom,» säger hon och stammar. »Jag kom för
att ... O, herr Berling, ni har ju inte gjort det, säg att ni
inte gjort det. Jag blef sà rädd, då ni kom springande
efter mig, men det var just er, jag ville träffa. Jag ville
bedja er, att ni ej skulle tänka på det där jag sade sist,
att ni ville komma hem som vanligt.»
»Hur har grefvinnan kommit hit?»
Hon skrattar nervöst. »Jag visste nog, att jag skulle
komma för sent, men jag ville ej tala om för någon, att
jag gick; och för resten, förstår ni, kan man ej åka öfver
sjön mera.»
»Har grefvinnan gått öfver sjön?»
»Ja, javisst, men, herr Berling, låt mig veta det nu.
Är ni förlofvad? Ni förstår, jag ville så gärna, att ni ej vore
det. Det är så orätt, ser ni, och det kändes, som om jag
vore skuld till det hela. Ni skulle inte ha fäst er så
mycket vid ett ord af mig. Jag är en främling, som ej
känner landets sed. Det har varit så tomt på Borg, sedan
ni ej mer kommer dit, herr Berling.»
Det förekommer Gösta Berling, där han står, bland
de våta albuskarna på den sumpiga marken, som om
någon kastar öfver honom hela fång med rosor. Han vadar
i rosor ända upp till knät, de lysa för hans ögon ur mörkret,
han super girigt in deras doft.
»Har ni gjort det?» upprepar hon.
Han måste besluta sig för att svara henne och göra
slut på hennes ängslan, fast han känner en så stor fröjd
öfver den. Nej, så varmt det blir inom honom och så
ljust, då han tänker på, hvilken väg hon vandrat, hur våt
hon är, hur förfrusen, hur ängslig hon måtte vara, hur
förgråten hennes stämma ljuder.
»Nej,» säger han, »jag är ej förlofvad.»
Då griper hon än en gång hans hand och smeker den.
»Jag är så glad, jag är så glad,» säger hon, och hennes
bröst, som sammanpressats af ångest, skakas af snyftningar.
Då är det blommor nog på poetens väg, allt mörkt,
ondt och hatfullt smälter bort ur hans hjärta.
»Hvad ni är god, hvad ni är god,» säger han.
Strax ofvanför dem gå vågorna till storms mot all
Ekeby ära och glans. Nu har folket ej mer någon ledare,
ingen ingjuter mod och hopp i deras hjärtan, nu störtar
vågbrytaren, vågorna slå samman öfver den, och så rusa
de segervissa fram mot näset, där kvarn och smedja stå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
