Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen arbetar mer för att motstå vågorna, ingen tänker nu
mer på något annat ån att rädda lif och bohag.
Det är så naturligt för de båda unga människorna,
att Gösta skall följa grefvinnan hem, han kan ju ej lemna
henne ensam i den mörka natten, ej låta henne ännu en
gång ensam öfvervandra den smältande isen. De tänka
ej ens på, att ban behöfves uppe vid smedjan, de äro så
lyckliga öfver att åter vara vänner.
Det är så lätt att tro, att dessa unga människor hysa
en varm kärlek för hvarandra, men hvem kan veta det säkert.
I brutna och spridda skärfvor hafva deras lifs lysande
äfventyr nått fram till mig. Jag vet ju intet, så godt som
intet, om det, som bodde innerst i deras själ. Hvad kan
jag säga om bevekelsegrunden till deras handlingar? Jag
vet blott, att den natten vågade en ung skön kvinna sitt
lif, sin ära, sitt rykte, sin helsa för att återföra en stackars
usling på rätta vägar. Jag vet blott, att den natten lät
Gösta Berling den älskade gårdens makt och glans falla
för att följa henne, som för hans skull öfvervunnit dödens
fruktan, blygselns fruktan, straffets fruktan, men om de
älskade hvarandra, det vet jag ej och vill ej heller veta det.
Ofta har jag i mina tankar följt dem öfver isen denna
förfärliga natt, som dock för dem hade ett så godt slut.
Jag tror ej, att det i deras själar finnes något doldt och
förbjudet, som måste kufvas och undertryckas, medan de
vandra öfver isen, muntra och pratande om allt, som händt
under denna söndringens tid.
Han är återigen hennes slaf, hennes page, som ligger
för hennes fötter, och hon är hans dam.
De äro endast glada, endast lyckliga, ingen af dem
talar ett ord, som kan betyda kärlek.
Skrattande plaska de fram genom strandvattnet. Skratta
göra de, då de finna vägen, då de förlora den, då de
halka, då de falla, då de komma upp igen, alltjämt skratta de.
Det är åter en lustig lek, detta välsignade lif, och de
äro barn, som varit stygga och grålat. Ack, hvad det är
godt att vara försonade och få börja leken på nytt.
Så som de gå där, vandrande hand i hand genom
dimma och töcken, försvinna de nu ur denna berättelse.
De hafva ännu många stigar att vandra. Här är ej tid
att följa dem vidare. Kanske mötas vi åter, kära vänner,
vid en af de skiljevägar, som de skola befara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
