Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vet det, Anna Stjärnhök, som i dag tagit på dig din
bruddräkt för att följa min son, att om han lefvat, då hade
du aldrig fått följa honom i den skruden till Bro kyrka,
ty du älskade honom ej.
»Jag såg det, du kom endast af barmhertighet, ty du
ville lindra vår hårda lott. Du älskade honom ej. Tror
du ej, att jag känner kärleken, att jag ser honom, där han
finnes, och förstår, när han fattas. Då tänkte jag: måtte
Gud taga min sons lif, innan han fått sina ögon öppnade.
»O, att du älskat honom! O, att du aldrig kommit till
oss och förljufvat vårt lif, då du ej älskade honom! Jag
kände min plikt: om han ej dött, hade jag måst säga
honom, att du ej älskade honom, att du ville gifta dig
med honom, därför att du var barmhertigheten själf. Jag
hade måst tvinga honom att ge dig fri, och sedan
hade hans lifs lycka varit förspilld. Ser du, därför bad
jag Gud, att han skulle få dö, så att jag ej skulle
behöfva störa hans hjärtas ro. Och jag har gladt mig
öfver hans sjunkande kinder, fröjdats öfver hans rosslande
andedräkt, bäfvat för, att döden ej skulle fullgöra
sitt värf.»
Hon tystnade och väntade på ett svar, men Anna
Stjärnhök kunde ej ännu tala, hon lyssnade ännu till
många röster i själens djup.
Då utbrast kaptenskan i förtviflan:
»O, hur lyckliga äro ej de, som få sörja sina döda,
de som få gråta strömmar af tårar. Jag måste stå med
torra ögon vid min sons graf, jag måste glädjas öfver
hans död. Hur olycklig är jag ej!»
Då tryckte Anna Stjärnhök händerna hårdt mot sitt
bröst. Hon kom ihåg den vinternatten, då hon svurit vid
sin unga kärlek att vara dessa fattiga människors stöd och
tröst, och hon bäfvade. Hade då allt varit förgäfves, var
ej hennes offer ett af dem, som Gud mottar? Skulle allt
vändas i förbannelse?
Men om hon offrade allt, allt, ville ej då Gud ge sin
välsignelse till verket och låta henne bli en
lyckobringerska, ett stöd, en hjälp för människor?
»Hvad fordras, för att du skulle sörja din son?»
frågade hon.
»Det fordras, att jag ej mer skulle tro mina gamla
ögons vittnesbörd. Om jag trodde, att du älskade min
son, då skulle jag sörja öfver hans död.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
