Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
- Offer för kulturen! Makten i högsätet — i socialismens tjänst. Af Per Erikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att boerstaterna i förbund med andra makter, t. ex. Holland,
Frankrike och Ryssland, ja hvarför också icke det afundsjuka Tyskland,
trodde sig mäktig samma kulturuppgift är mera troligt än otroligt,
hvarför också dessa förstnämda stater konspirerade för att kasta England ur
sadeln i Sydafrika och därigenom skaffa en motvikt mot den hatade
rivalens allt jämt växande inflytande i norra Afrika.
Skulle detta lyckas, vore det en olycka för denna världsdel,
årtiondens arbete skulle vara tillspillogifvet. Ty boerna äro ej, allra minst
på egen hand, mäktiga att kultivera Afrika. Och ser man på
Frankrikes och Hollands, ja t. o. m. Tysklands, kolonisationsarbete, så torde
dessa folk blifva skäligen dåliga medhjälpare. Därför måste, menar jag,
England i ett raskt framåtskridandes intresse slå till. Den stora
blundern är, att det icke skett långt före detta; då hade mycket både
pän-ningar och blod sparats och, det förnämsta af allt, Afrikas kultivering
skulle varit ett betydligt stycke längre på väg än nu.
*
Till sist ännu en sak: det kan finnas fall, då kulturmakterna —
låt vara att dessa f. n, äro under kapitalistisk regim — måste med
maktmedel ordna sväfvande frågor, som tynga ner och hämma den
mänskliga utvecklingen. Dylika äro exempelvis de Europa nära liggande
frågorna om Balkanstaternas ställning och Turkiets vara eller icke vara.
Denna gordiska knut nere i Europas oroliga hörn måste till sist lösas
— eller huggas af, och ingen sundt tänkande skall kunna klandra, om
Europas stater till sist måste tillgripa svärdet för dess lösning. Hvad
däremot alla måste trängta efter, det är, att när det en gång sker, det
läter sig göra med så små uppoffringar som möjligt. Och låt oss hoppas,
att därför ingen världsbrand må tändas!
Man må nu icke tro, att jag med dessa rader velat häfda principen
om ett allas krig mot alla. Nej, vare detta långt ifrån mig. Men jag
menar, att för att bryta nya banor, för att rödja mark och göra all
jordens nu ofruktbara vidder, djup och höjder fruktbärande för nu
svältande trälar och för att på samma gång skaffa dem lif, ljus och luft,
må de folk gå främst, som under hvarje tidsålder visa sig mest
kampdugliga. Detta sker visserligen f. n. under kapitalismens tecken, men
därefter kommer socialismen — tills ett nästa utvecklingsled för oss in
under ännu lyckligare samhällsförhållanden.
*
Till sist ett ord om Sverge. Vi torde nog icke i längden kunna
hålla oss utanför stormakternas intressepolitik, ty äfven här i landet
finnas rika skördar att vinna, naturkrafter att ta till vara och rikedomar
att eröfra, alltid läckra lockbeten för den starke . . . Men när tiden
kommer, hvad vore naturligare, än att vi blickade mot väster, ja
hvarför också icke mot söder, där vi ha våra naturliga allierade i kampen
mot kolossen i öster, hvilken med lystna blickar kräfver oss som byte
för att vinna fri utfart till västerhafvet. Det vore säkerligen bättre, att
bli en själfständig stat under garanti af det så godt som republikanska
England, än att bli en moskovitisk provins med knutpiska och
klaf-bunden yttrande- och tryckfrihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lucifer/1902/0042.html
