Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Skyttetid. Höstepistel af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag tänkte på den glänsande ramen om jakttaflan från Hven,
hvarom jag nyss läst ett par tidningsnotiser.
Det hade varit stort furstemöte i Skåne.
Kung Edvard — nu på gästbesök i Danmark — gjorde där ett
uppehåll i sina skräckinjagande automobilfärder och begaf sig öfver
Sundet i sällskap med sina höga släktingar. Visiten gälde kung Oskar,
som mötte i högtidsklädda Helsingborg och ledsagade sina furstliga
gäster till och från Sofiero. Det var idel fröjd och solsken i härlig
höstdag bland jublande människor.
Därpå följde harjakt å Hven, Tyge Brahes ö.
Där härskade frid, och jösse anade ingen fara. Kvällen var mild,
himlen ren och klar. Stjärnorna tindrade öfver Uranienborgs och
Stjärneborgs ruiner. Men de små snabbfotingarne kunde blott stirra
bort i mot ljusen i Helsingborg, förföriska irrsken, hvarifrån deras
oförsonliga fiender skulle komma med pina och död, så snart den fridfulla
natten var förliden.
Nu är det morgon. Solen lyser i kapp med mordlustan i fiendens
ögon, och Sundet glittrar som de blanka gevärspiporna. Kungen,
prinsen och de andre höge herrarne syna ifrigt sina bössor. Drefkädjan
bildas. Jägarhornen ljuda. Harskramlorna surra. Och de
försvarslösa små varelserna jäktas fram och åter förbi jägarnes front. De veta
icke hvart de skola taga vägen, vända tillbaka mot dreffolket och
drifvas åter fram i myllrande skaror. »Gevären knalla oäfbrutet med
godt resultat». »Första gången konungen skjuter blir det en vacker
dubblé». Sextioen harar ha slutligen fallit för hans hand, »mot endast
46 vid konungajakten 1899».
Då liksom nu lade man märke till, att en stackars illa ansatt hare
lyckades undkomma sina förföljare genom att springa i sjön och af alla
krafter simma i land på ett ställe, där han var skyddad för fiendens
kulor.
Från denna lilla jösse, så underbart räddad, som det heter bland
de stora jössarne, löper tanken bort till den där frihetsälskande björnen,
som lämnade sin fot i sticket för att komma lös ur saxen, och till den
andra nallen, som narrade kronprinsen att företaga långa järnvägsresor,
offra mycken tid och undergå många besvärligheter, och ändå inte
ville komma fram för att låta skjuta sig. Annat blef det en vecka efter
kungl. harjakten på Hven, då hans kungl. höghet under sex dagar
befriade Skabersjö och trakten där omkring för allt hvad rådjur heter —
en jaktlycka utan motstycke i denna ort, enligt svenska telegrambyråns
telegram till tidningarna.
Att denna skjutkonst, som kan sådan värkan åstadkomma, ar
kunglig och fosterländsk, det må så vara. Men egendomligt svensk är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
