Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Skyttetid. Höstepistel af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett folk må på konstladt sätt söka att afsöndra sig så mycket som
hälst från andra folk — det måste dock hålla sig till jorden. Och krig
är här allas fiende, fred allas vän.
Detta är imellertid tomt nyhetsprat för den gamla trons nitiske
för-fäktare. De hålla sig till skrifterna. Och dessa säga dem, att kriget,
liksom hälvetet, är en inrättning för evigheten, hvilket förklarar
menigheternas omätliga offervillighet för bådas bestånd.
Det onda är dock i grunden ingenting annat än lidandet här i
världen. Att minska lidandet, är att småningom aflägsna det onda.
Krigsväsendets afskaffande och dess gränslösa kostnaders användande
för produktiva ändmål skulle betyda föda, kläder, boning, hälsa, trefnad
och glädje för alla jordbor utan undantag. Statskonstens syfte skulle
därför alltid vara att närma nationerna till hvarandra på rättens väg.
Endast så kan den göra skäl för namnet och blifva till varaktig
välsignelse.
❖
Här kommer jag att tänka på ett litet äkta fosterländskt »enris»
af Juhani Aho.
Både köld och blåst — så heter det ungefär i hans lilla utkast
»Bladen», med hänsyftning på finnarnes hotade ställning — anstränga
sig att få bladen att vissna bort i höstetid. De blekna och falla
i stora drifvor på marken. Träden stå nakna och torra. Den förr så
löfrika lunden liknar en ruin. Så kommer snön och begrafver dem alla
under sitt täcke. Då är det som aldrig några blad funnits. Och stormen
ryter, utan att någon häjdar hans framfart . . . Men våren kommer.
Åter spricker löfvet ut på trädens grenar. Lunden doftar som förr.
Snart står skogen klädd i den gröna skrud, som i höstas dömdes till
döden. Och se, hvarken form eller färg ha bladen bytt. Hvarken köld
eller blåst hade kufvat dem. Bleknade än bladen, flydde dock ej lifvet;
vissnade de än, blefvo de dock ej dödens rof.
Nej, det skall icke hända Finland, än mindre Sverge, om vi främst
lita till rätten, till den allt mer klarnande folkrätten, till det långsamt
men säkert växande allmänna rättsmedvetandet, trots att vi ännu tyckas
lefva i en barbarisk tidsålder.
Ser jag här allt för vidt, tror jag, att den fosterländska konsten hos
oss som i många andra land i en nära framtid främst skall gå ut på
jordens odling och människornas uppfostran, så beror det kan hända
åtminstone i kväll på de vida vyerna från södra bärgen, hvarifrån jag
i det klara månljuset skådar fritt öfver strömmen och Djurgårdslandet.
Där långt borta i skogen härskar väl nu nära midnattstid samma
frid och stillhet som då morgonsolen sken så klar och mild öfver näjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
