Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Ett julminne. Af John Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT JULMINNE
SKISS FÖR LUCIFER ° o o
AF oooooooo
JOHN SUNDBERG o o o
en gyllene, varma indiansommarn varade till jul.
Träden stodo ännu nästan i sin fulla bladskrud, buskarne i
blomning och gräsmattorna lyste ljusgröna.
Stora blomsterbäddar af hvita astrar och röda rosor och blå
höstklockor mötte öfverallt ögat utefter Ewclid Avenue, kanske världens
vackraste gata.
Vid denna gata bo nästan endast millionärer i ståtligt uppförda palats, det
ena icke likt det andra.
Det var i december månad för fem år sedan, jag fick bevittna alla dessa
härligheter, i Cleveland, Ohio, där jag tillbrakte min första jul i Amerika.
Staden, vackert belägen vid den såsom ett stort innanhaf sig utbredande
Erie-sjön, räknar ungefär 400,000 invånare, däraf omkring 3,000 svenskar, hvilka —
ehuru naturligtvis icke alla — i kyrkligt afseende tillhöra de 4 därvarande olika
svenska församlingarne.
I en af dessa friförsamlingar kom jag genom min vän d:r A., hos hvilken
jag bodde, att under julhelgen deltaga i en fästmåltid, arrangerad i kyrkans
»base-menU (jordvåning), och det är denna fäst, jag här vill skildra.
I förbigående må nämnas, att detta julfästätande, interfolieradt med tal och
sång och stundom äfven jullekar samt naturligtvis julgran, utgör årets stora
tevene-ment* eller tilldragelse, mot hvilken hvar och en med längtan ser, och att hvar och
en af deltagarne medför sin tillbörliga tribut af Guds håfvor till det kyrkliga
julkalaset.
Min vän, doktorn, hade förespeglat mig stort nöje af denna julfäst, och roligt
fick jag också.
*
I »basemenUei var ett långbord dukadt, bildadt af bräder, hvilande på bockar
och med stolar placerade rundt omkring.
På hvardera ändan af bordet tronade en skinande, brunstekt julgris, en
uppenbarelse, som synbarligen fröjdade min vän, doktorn, ända in i hjärtat, för att nu
icke säga ned i magen, ty doktorn, östgöte till börden, tyckte om god mat och
mycket mat.
Och en sådan riklig mängd af stekt kalkon, >white jish», smörgåsmat, tårtor
och *pies», vindrufvor och frukt, som den lilla kyrkans stora julbord bar, har jag
aldrig hvarken förr eller senare sett.
Och aldrig häller elt så blandadt sällskap från kanske hälften af Sveriges
alla provinser.
Men mest hallänningar och skåningar, hvilka sistnämde jag lätt igenkände på
en viss välföddhet samt på deras skorrande tungomål.
Efter ett kort tal af predikanten, en helt ung man, som absolverat sin examen
på ett par år vid en prästbildningsanstalt, ty i Amerika går allting fort, samt
af-sjungandet af en sång, ackompanjerad af guitarr och mandolin, och så börjades
julfästätandet.
Detta upptog naturligtvis en rundlig tid och afbröts endast för en stund af
församlingens sångledare, en gammal stockholmare, hvilken i ett humoristiskt
anförande lofprisade den amerikanska fågeln, kalkonen, som pä tacksägelsedagen
(Thankgivings-Day) och på juldagen (Christmas) icke fattas på någon
amerikanares bord.
1 historien har kalkonen (the turkey), sade talaren bland annat, tills dato icke
spelat någon synnerlig roll; åtminstone icke direkt. Han har icke, såsom Noah’s
dufva, tjänstgjort såsom fridssändebutt, såsom gåsen räddat Kapitolium, ej häller
såsom ankan blifvit kläckt och uppdragen för politiska ändamål. Men indirekt har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
