Öfver sänka och höjd klingar Frihetens röst,
Der hon slingad med sanningen går;
Och till flammande mön lystra sönernas bröst,
Till den hvita med stjärnsmyckat hår.
Ja, när daggen de träda från vildmarkens fjun
Möter frygiska tecknet dem ock,
Men de ropa förgäfves i silfverbasun:
“Hvar är högsinta döttrarnes flock?“
        
        
Ack förgäfves! Hvi, systrar, är maktlös hvar fot
Till att följa de signades röst?
För de ädla ideernas djupkraf på blot,
Hvi är själfviskt och slutet vårt bröst?
Se, vår broder! Med blicken mot dagsstjärnan vänd
Går framåt han, med brådsnabba fjät.
Men betungad och klafböjd, af trälmärket bränd,
Är vår ande i dödsdvalans nät.
        
        
Du, som gångar i smyckade, höga gemak,
Är du gästvän vid rättvisans bord?
Har din syster du söft, under armodets tak,
Med befriande handling och ord?
I din hand bär du timmarnes skimrande skal, —
hon är mödans förpinade träl.
Du har visdomens kungliga skatter i val. —
hon bär sorgernas sorg i sin själ.