Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Vaggvisan, ett Jämtlandsmotiv. Af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtjänte hon att heta. Jag har aldrig tyckt så synd om någon människa
som om Bendikt.»
Hon kastade ett par vedträn på brasan.
»Det har aldrig funnits en sådan storsa i Hallens socken. Allting
kunde hon. Vare sig det var fråga om väfnad, sömnad eller matlagning,
redde hon sig lika bra. Och allt hvad hon gjorde gick så ledigt och
lätt, att man vardt sittandes långa stunder och bara njöt af att se
henne. Det var som om allt skulle ha gått i takt efter spel. Och mot
såväl djur som människor var hon så snäll. Bara hon gick öfver
ladugården, började korna råma. Och vardt det ett slagsmål vid något
gille, så uträttade ett ord af henne mer än tio länsmän.»
»Hur såg hon ut?»
»Hon var så vacker, så vacker. Ljus och mild i ansiktet, smärt
och nätt till kroppen ... Ja, om man kunde begripa, hvad Gud menade
med att utrusta en människa på det sättet och så låta henne förgås i
en sådan olycka!»
Stor-Ingborg såg framför sig i spiselelden en stund och fortfor så:
»Hon hade kunnat få hvilken pojke hon ville. Till och med från
andra sidan Storsjön hade hon friare. Man kunde ej nog förundra sig
öfver, att hon afslog äfven de allra bästa anbud. »Jag vill inte gifta
mig med någon utan att jag tycker riktigt om honom», sade hon.
Man trodde dock, att hon hade någon fästman, ehuru de lyckades
behålla det hemligt. Men hon hade ingen, såsom man i sinom tid sporde.
Ty då kärleken kom till henne, dolde hon det för ingen . . . Det var
när kyrkan byggdes om. Från Stockholm togs då en riktig stormålare,
så att kyrkan skulle bli den finaste i Jämtland. Det var en grann karl
och en munter ture. Kyrkan genljöd från morgon till kväll af hans
hvissling; och han hvisslade så, att man inte kunde låta bli att lyssna
på det, fast det just inte var låtar, som passade i en kyrka. Och hur
han kunde lägga sina ord! Människorna tycktes liksom betagna i
honom, tills det blef tydligt, att Bendikt fäst sig vid honom — han
hette Blommert. Alla pojkarne blefvo nu ursinniga på honom, och de
gamla unnade icke en främmande att draga iväg med socknens finaste
storsa, ty det var hon, ändock hon var bara torpardotter. Det var ju
då också nästan allmänt den tron, att hvarenda vidfaring nödvändigt
måste vara en fant. Ju mer ondt de sade om honom, dess bättre fann
hon honom. Det var precis som om hon varit förtrollad. Jag vet ej
hvilken af dem det var, som först begynte visa af sina känslor — jag
tror nästan, att det var hon; men säkert är, att de blefvo lika galna
bägge två. Ingen människa här i bygden hade sett något liknande
förut. Till sist gick det så långt, att han målade Bendikt såsom
jungfru Maria på altartaflan. Flere, som sågo det, tyckte det vara syndigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
