Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Vaggvisan, ett Jämtlandsmotiv. Af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de foro till prosten Arbman i Sunne för att få honom att taga
bort taflan, då inte vår egen pastor ville göra det. Men då prosten en
stund stått och betraktat taflan, begynte tårarne att rinna på honom,
och han sade, att han gärna skulle ha velat taga ner taflan för att få
ha den i sitt eget hem, men han ansåg sig ingen rätt ha att beröfva
Guds hus en sådan prydnad. Och så fick taflan sitta. Till jul invigdes
kyrkan, och en sådan julotta har det aldrig varit sedan dess i Hallens
kyrka.»
»Och Blommert?» sporde jag för att återföra Stor-Ingborg till det
egentliga ämnet.
»Han for till Stockholm och skulle, när det blef öppet vatten,
komma och hämta Bendikt. Men han kom inte, utan skref i stället och
sade, att han skulle komma till hösten — jag har glömt, hvad han
förebar såsom förhinder. Bendikt trodde honom som guld men var i
alla fall ledsen och började falla af. På våren bad hon husbonden sin
att få bli med kreaturen till fjälls, och det fick hon genast löfte om —
han unnade henne så väl att sålunda få tillfälle att taga upp sig under
sommaren. Och ju mer tiden för buföringen närmade sig, dess bättre
vardt Bendikt till humöret. Oeh när hon drog iväg, sjöng hon ... En
gång strax sedan brefvet kommit från Blommert, var Bendikts husbonde
inne i staden. Med en stockholmshandlare tingade han då på, att
denne skulle taga liktigt säkert reda på, hvilken Blommert var. Det
dröjde tills frampå sommaren, innan Bendikts husbonde kom in till
Östersund och fick svaret. Och kan herrn tänka sig, huru det lät?»
»De fingo ej tag i honom, förstås».
»Jo, hvad de fingo tag i honom. Och den uslingen var gift och
hade hustru och flere barn.»
Stor-Ingborgs ögon gnistrade till. Men så sjönko de ner till sitt
vanliga medlidsamma uttryck, och hon fortsatte:
»Det var jag som fick den tunga lotten att underrätta Bendikt
om, huru hon blifvit bedragen. De tyckte väl, att jag bäst passade
till det, eftersom jag var så stor och såg så morsk ut. Hela vägen dit upp
försökte jag tänka efter, huru jag skulle säga, men det bara gick rundt
i hufvudet för mig* Och i samma stund som jag steg inom tröskeln i
bodstugan ville jag segna till golfvet. Ty första blicken på Bendikt
visade mig, att-det inte var rätt stäldt med den stackaren. Emellertid
kunde jag hålla mig rak, ja till och med anlägga en glad min i det
jag gick fram och hälsade på henne. Knappt hade hon tagit min hand
förr än hon frågade: ’Har du hört något frän honom?’ — ’Ja/ svarade
jag. ’Nå?’ frågade hon. Ack, hur den stackaren såg på mig! Jag kunde
bara falla henne om halsen och gråta. Och därunder lockade hon ur
mig, hur det stod till med den eländige Tanten — ty så kallade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
