Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Hollands lyckligaste man, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem till min far. En hvar, som vill lära känna vegetarianismen, är välkommen
hos honom.»
Jag försökte göra några invändningar. Den unga damen föreföll mig
nog så exentrisk i sina sympatier för vegetarianismen, och det var ju icke godt
att veta, hvad fadern skulle säga om, att hon så där kom hem med en i
dubbel mening främmande karl. Men så sade hon:
»För resten är min far en så originell personlighet, att hans bekantskap
är mödan värd, äfven om man ej intresserar sig för vegetarianismen. Han
brukar kalla sig Hollands lyckligaste man.»
Det var intet lillgammalt i dessa hennes ord, fastän det nog förefaller så,
när jag berättar därom. Det var bara käckt och svallande af beundran för fadern.
»Topp,» sade jag, »jag följer med. Och tack för eder vänlighet 1»
Sedan hon uträttat sitt ärende, och vi i förbifarten beundrat klockspelet
i det gamla vackra rådhuset samt bogsering i en af de för holländska städer
så karaktäristiska kanalerna, förde oss vår väg utanför stadens hank och stör.
Hon andades ett djupt andetag.
»Gudskelof att vi kommit ut till luft igen! Tycker ni inte, att våra
%
holländska städer äro rysliga? Det är af gammalt karaktäristiskt för oss, att
vi behöfva så litet utrymme. Se på våra mästares taflor! Städerna kunde
gärna vara afpassade för att taga liten plats, om ej detta sträckte sig äfven
till tomternas yta och rummens kubikinnehåll! Vi ha ej ens råd att låta
kyrkorna vara fristående.»
Jag förstod godt, att det hon sade varit i säck, innan det kom i påse.
Men sant var det i alla fall. Och det var för henne ingen utanläxa. Hon
förstod, hvad hon sade.
Landskapet är vänligt. Rågen är vanlig, och i den blommade nu
blåklinten, det kära ogräset. I betesfälten stå fruktträden i rader. Där tages
sålunda dubbel skörd, på samma gång kreaturen få skugga.
»Här är det», sade hon i det vi stannade framför ett hus, som mycket
lifligt påminde om en skånsk bondstuga. Huset var af tegel, afrappadt i
hvitt och med brutet, torfbelagdt tak. Så sågo alla äldre hus ut där.
En ungefär femtio års man, magerlagd, spänstig och med klar, liffull
blick kom ut.
»Här har jag fiskat upp en stackars mindre vetande», sade hon skämtsamt.
Den småleende blick han fäste på mig lät mig förstå, att jag icke var
den förste, som hon sålunda kom hemdragande med.
»Jag vet egentligen inte hvem han är, men han talar franska.»
Det betydde i hennes ögon, att jag — trots min okunnighet om
vegetarianismen — icke var alldeles barbar. Här tala nämligen alla bildade
människor franska lika bra som sitt modersmål.
»Välkommen!» sade den gamle hjärtligt och räckte mig handen, hvarvid
presentation skedde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
