Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Storstrejkstankens utveckling, af Karl Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var nog icke utan motiv som man väntade att 1893 års
folkriksdag skulle ta upp denna parol. Stockholms arbetare gaf sin
mening tillkänna genom att sända till Folkriksdagen en så godt som
uteslutande socialistisk representation. Med detta ville man äfven
protestera mot ett eventuellt 500-kronors elände, men att det afsåg
äfven något annat, märkes i »Soc.-Dem.» helsning där man efter att
hafva betecknat den alim. rösträtten såsom det enda kraf som kan
samla en verklig folkopinion, yttrar följande förståndiga ord:
Erfarenheten visar, att när folkfordringar skola genomdrifvas, dugar det icke
att komma till de härskande statsmakterna ödmjukt bedjande . . .
och senare om liberalerna: ... nu hafva de blifvit fega och tigga
om hvad de hafva rätt att taga . . .
Det var denna revolutionära stämning, som öfverallt kom fram;
då när reaktionen ännu icke slagit så djupa rötter som nu och
framkallat en så absolut följdriktig handling som storstrejken.
Folkriksdagen stannade emellertid efter svaret från Boström att han ej kände
till någon annan representation för det svenska folket än
riksdagen, vid att föranstalta utredning om storstrejken. En del liberaler
hånskrattade endast vid blotta tanken på utredning — kanske de ha
fått skratta tillräckligt vid det här laget.
Kongressen 1895 samlades med speciellt syfte att diskutera det
nya läget. Om en storstrejk efter ett nej af 96 års riksdag, var man
ense; förbehållen rörde sig blott om möjligt uppstående dåliga
konjunkturer inom arbetsmarknaden. Ur resolutionen uttrycka vi
nedanstående passus: . . . men det måste göras något mer och något
annat i Sverige än välja Folkriksdagar. Det dåraktiga motstånd de
härskande hittills uppställt mot rösträttsrörelsen måste föranleda
utomordentliga påtryckningsåtgärder . . .
Därefter framhållas att det sedan flera år varit tal om att i
politiska syften använda den organisation öfver hvilken partiet vid kritiska
tillfällen förfogar till en politisk generalstrejk och att af den folkrörelse,
som förbiser den roll, klasskampen spelar, intet är att vänta inom
rimlig tid, hvarföre kongressen beslutar: »Att om äfven påtryckningen
från 1896 års folkriksdag visar sig fruktlös, besvara det förnyade
afslaget i riksdagen på motionen om allmän rösträtt med en
arbetsinställelse inom sådana arbetsgrenar, där en allmän strejk kan blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
