Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Där Petter huserat, af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fans ej i byn. Nu var Petter vackert ute. Bygden kunde ej i hast få
ihop tio tusen, det var som att plocka stjärnor från skyn. Pojkarne
hade ej alla skött sig. En stackare hade det gått ut med, det var
Hans, yngste sonen, som gift sig bäst, men skött sig sämst, fått bästa,
vackraste och rikaste flickan, grannens enda dotter och först blifvit
utfattig. — Petter skrattade hemskt åt all den himlens välsignelse som
folk låtit rägna öfver hans hufvud. Det var en usel tack, denna från
höjden, tyckte Petter.
Petter var icke glömd i bygden. Till gästgifveriet kom en jänta
en dag med en tvåårig pys på armen, som klappade Petters hand och
kallade honom pa-pa-pa-pa.
Petter, som var utfattig, kunde ej ge pysen ens en tolfskilling.
Och jantan gick bedröfvad bort med sin pys.
Hon var ej ensam om sitt öde. En dag kommo tre jäntor. —Då
linkade Petter ur byn.
Han gick till länsman, som fick i uppdrag att inkassera Petters
fordringar.
Landtmätaren, som ej en enda dag varit från bygden, blef
länsmannen behjälplig att ordna Petters affärer. Landtmätaren var den
hyggligaste af alla tre.
På sin egen risk tog han hela skulden på ett villkor: att, om ej
han fick alla pängarne i sin hand inom 14 dagar, han då skulle erlägga
hela summan, 10 tusen, på det villkor, att han fick rätt till all vildmark,
att där jaga så mycket han ville.
På detta fick då landtmätaren skriftligt. Han fick göra med
vildmarkerna bäst hvad han behagade.
Petter var och förblef försvunnen sedan landtmätaren utbetalat 10
tusen till länsmannen och fått Öringå bygds stora vildmarker som valuta.
Fastän Petter var borta, så var han dock ej förgäten.
I en bondgård blef det sorg och hjärtans grämelse. Ena dottern
hade med sitt två års gamla barn kastat sig i Öringforsen. I östbygden
hade en annan ståtligt skapad tös mist förståndets ljus, då Petter svikit
henne och hennes barn fraktats till kyrkogården.
Petter hade kommit, mött henne, sett både henne och barnet, vändt
sig bort och svurit, och så försvunnit som en vind.
Socknen fick ett rasande bestyr. Det fans småttingar i hvarje by,
i hvar annan stuga. Utan far lefde en del och dogo en del.
Då gick en här och en där och spådde Petter ofärd i all hans
handel och vandel.
Det gick en pojke mången kväll ned till öringforsen, däri hon med
barnet dränkt sig. Där stannade han och såg upp mot stjärnorna. Då
mumlade han och svor alla stjärnevärldars hämd och ve och allt ondt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
