Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Där Petter huserat, af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som med de döde gömts i grafvarnes djup — allt öfver Petter och
Petters hufvud och ätt och lif och lefverne så länge stjärnor lysa oss
vandrare väg, och så länge lifvets oro varar i världen.
Han var Lisbets fästman, hon, som dränkt sig.
Det var Hans. Det var riksdagsmansänkans yngste son, han, som
fått låna ett tusen af Petter, gift sig med granndottern — och nu stod
Vid Oringforsen och sörjde Lisbet.
Lisbet hade sagt nej, då det var fråga om att gifta sig med Hans
— han förstod ej då, hvad som kommit åt Lisbet — nu var allt klart.
Hans knöt näfven i byxfickan och gick tyst om dagarne.
Han gick en dag till landtmätarens ene handtlangare, en
skogs-finne från det värsta Hälsingland, en som var korpsvart och såg ut som
en örn, öfvade trolldom, botade hästar för kvarka, jorddrog och läste
bort iråkning, västanväderskott, ryggflog och blodgång, och all
mänsklig sveda.
Denne hette Mattis Mörk och kallades finnkorpen. Han hade ett
hvasst öga, kunde se i mörka natten som en katt och såg skrymt och
skrock mellan kyrkstallarne.
Hans tog Mattis med sig till fallet, däri Lisbet dränkt sig. De
kastade ett bylte i forsen, delar af hennes kläder i lifstiden, och där
läste Mattis tyst, inför stjärnorna i skyn. Han såg Petters öde. Petter
skulle nog få sitt, både här och i helvete. Petter skulle frätas af helvetes
ohyra — hans ätt ock. — Det var Mattis man för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
