Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Där Petter huserat, af Sven Linnborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— nu, du Lisbet, ska’ du få se ned från skyn, led mig i ett snöre och jag
skall aldrig släppa taget. Här skall bli en lustelig dans med Petters pinnar».
Nu var Hans husbonde på Sandsbacka och förre husbonden var
dräng, men dräng endast de dagar, då han var nykter — det var
Petters vilkor.
Hans skötte sig som en duktig inspektor. Han tog Mattis Mörk,
finnkorpen, till sig som kusk. Hans hade fått för sig, att finnkorpen
förde lycka och tur med sig i allt hvad Hans företog sig — nu var ju
allt detta med svartkonster, men allt var för Lisbets skull.
— Petter hade dött en dag. Han hade dött i en gräslig sjukdom,
frätt intill märgen af små, gnagande krypdjur, af tusende sinom tusende,
som föllo från Petter likt då maskmjöl faller ur murket timmer i gamla,
ruttna hus.
Det var en hemsk död.
Hans blef tankfull och finnkorpen stod som segrare. Lisbets död
var hämnad, det kommo de båda öfverens om. Men från den dagen
lefdes det röfvare en tid i Petters skogar.
Och ju tommare skogarne blefvo, ju mer började Hans vantrifvas.
Hörsagor från Öringåbygden kommo då och då och berättade
Hans om nöd och elände inom slägten, om fattigdom och fylleri och
slagsmål och olyckor, om mord och oäkta flickors barn utan huld och
ans, utan fäder och snart utan mödrar.
Petter tog afsked en dag, rafsade tillhopa sina samlade ägodelar
och for från Sandbacka. Och så kom han till sin hembygd, för att
hjälpa slägten, om någon behöfde.
Hans var nu en rik man. Folk sade, att han nog var lika tät
som Petter. Och allt hade han fått som från skyn, likt rägn, som han
blott tagit reda på. Det var dock, påstodo en del, genom Finnkorpens
trolldom och svartkonster.
Hans kom först in till sin mor. Nu var hon nära nitti år, låg för
döden och kände icke igen sin son, Hans. Utmagrad låg hon, utan
vidare att äta, undanträngd i en sommarstuga, ty bolaget ägde gården.
Uthuggen var hemskog och vildmark, åker och äng var beteshage,
husen hade de rifvit ned och gjort till ved, utom ladugården, som var
stall och de två mathärbärgena voro fulla af flottningssmide. Äldste
brodern, som varit timmertummare åt bolaget, hade supit upp rubb och
stubb och frusit ihjäl, stup full, ute på en snödrifva. Och hans ene
pojke hade gått samma väg, den andre hade under flottning drunknat,
full, i Öringforsen.
Hans gick till granngården, där han en gång var måg och skulle
kunnat vara storbonde — hans gamle svärfar låg halffull, pratade tok
i delirium, såg figurer i dans och slog med näfvarne i väggen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
