Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Arbetarne och vivisektionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarrörelsen och vivisektionen.
Hvilken ställning intar den moderna arbetarerörelsen till
vivisektionen?
Hitintills alls ingen. För det första ledde öfverflödet på
rnän-niskoplågeri i den bestående samhällsordningen helt och hållet bort
uppmärksamheten från djurplågeriet. För det andra ansåg man att
vivisektionen var vetenskapens ensak. För det tredje var man af den
meningen att angreppen på vivisektionen dikterades af pjunkighet och
mot den fria forskningens fientliga sträfvanden, hvilka af arbetaren på
intet vis finge understödjas. Alla dessa synpunkter äro ohållbara, då
det visat sig, att den vetenskapliga betydelsen af vivisektionen blifvit
oerhördt öfverskattad, under det man icke sett, att följderna af
vivisektionen hota arbetsklassens väl. Bekämpandet af vivisektionen
öfverensstämmer derför helt och hållet med arbetarnes intressen.
Endast den omständigheten att arbetarnes anhöriga få efterträda
djuren såsom offer för experimenteringsraseriet skall utan tvifvel tvinga
proletariatet att göra kampen mot vivisektionen till sin. Då arbetarna
intaga denna ställning förfäkta de utom sin egen sak äfven
mänsklighetens och barmhertighetens.
Ingen är egentligen mera kallad att uppträda mot det
vetenskapliga djurplågeriets styggelse än den moderna arbetarrörelsens män.
De vilja borttaga det omänskliga från det mänskliga samhället,
huru skulle de då kunna med likgiltighet förbigå det omänskligaste
som finnes? Då arbetarrörelsen vill afskaffa dödsstraffet för
brottslingar, så måste den i dubbel måtto vilja verka för afskaffandet af
oskyldiga djurs pinande till döds.
Då den vill vara de hjälplösas och förtrycktas försvarare, kan
den så mycket mindre glömma de allra mest hjälplösa och de allra
mest förtryckta.
Vi tillbakavisa den invändningen att det ännu finnes alltför
mycket elände bland människorna för att man skulle kunna bekymra sig
om djurens lidanden. Då skulle man också t. ex. kunna tillbakahålla
alla konstnärliga sträfvanden på grund af att det ännu finnes så många
människor, som ej få äta sig mätta. Det kan väl ej bestridas att vi
böra kämpa såväl mot det mänskliga som mot det djuriska eländet.
Då djuren under vårt nuvarande kulturstadium få bära outsägligt
svåra lidanden (särskildt dragarne och vivisektionsdjuren), som nästan
fullständigt kunde undvikas under mer förnuftigt ordnade
förhållanden, blir det en sedlig plikt att ingripa till förmån för de stackars djuren.
Lika litet får man skjuta vivisektionsfrågan åt sidan, emedan den
blott angår vetenskapen. Ty i samma mån var tortyren en gång
också uteslutande rättvisans sak och bränningen af kättare helt och
hållet kyrkans affär! Dessa voro då blott fackfrågor, som föllo inom
juridikens och teologiens områden och ej allvarliga
humanitetsspörs-mål så som vi i dag betrakta dem.
Hvilken lycka att flydda tiders ledande andar tänkte mer
varm-hjärtadt och stälde sig på den mänskliga ståndpunkten, ty endast
därigenom blef det dem möjligt att befria världen från dylika grymheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
