Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Jag skulle – jag skall, af Christogonus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^JflQ SKULLE — JAG SKflLL.
§lag önskar att jag hade haft
M/j gudomlig eld uti min barm;
pf jag ville äga gudars kraft
lf\ i senig, hårbevuxen arm; —
då skulle jag, med fräjdigt mod,
gå ’stad — som vårens unga flod,
som framtids kämpe, mörk och led —
och slå allt ondt till jorden ned.
Hvar planta rycka opp med rot,
som frodats uti lastens dy,
som, närd af kif och hat och hot,
fick hvarje dag en telning ny.
Och om jag mötte hålögd nöd,
jag skulle dräpa den med bröd,
jag kläda skulle pilt som frös,
och göra våldet vapenlös.
Den fallna, som ur djäfvulns band
sig slita sökte, men var svag,
jag skulle med min starka hand,
befria i ett enda slag;
Dagkarlen, böjd af arbet’ tungt
jag skulle ge ett hjärta ungt;
den drabbad var af kval och sorg,
jag ledde tyst till glömskans borg.
Jag uti den försagdes själ
inympa skulle mod och hopp,
okunnigheten le ihjäl,
förtjänsten hjärtligt bära opp,
med löjets gissel slå allt dumt
och öfvermodet göra stumt,
i Mammons hvalf föröfva rån
att därmed hugna mödans son.
Jag gräfva skall en väldig graf,
så djup, så att den når det rum
där svafvelångor bilda haf,
där fasan blir af fasa stum, —
så skall jag ta’ allt smått jag såg,
hvart ondt begär, hvar tanke låg,
allt kif, allt hat, hvart hjärta kallt —
och till en kärfve binda allt.
Och kasta den i grafven ner,
till eldens djup, till fasans hem,
— dess rätta hem, den återger,
ger djäfvuln’ åter en dess lem. —
Så skall jag stora stenar ta’
och intill grafvens öppning dra,
med vredgad själ, med gny och larm,
dem slunga ner, med hjältearm.
Så skall jag grafven fylla. Sen’
jag stoftfin mull strör öfver kulPn,
när vårsol glöder, mild och len,
då sår jag rosor uti mulPn.
Hvad mer om djupet mullrar doft . . .
jag njuter mina rosors doft,
och glömmer väl vid deras glans
allt kval, all sorg, som en gång fanns.
CHRISTOGONUS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
