Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - En historia om det som är starkare än döden, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru jag kunnat låta mig drifvas bort från henne och huru jag kunnat
hålla ut att lefva skild från henne. Jag hade aldrig älskat någon annan
än henne — jag hade alltid älskat henne. Det kände jag nu. ’Jag har
kommit för att fråga, om jag kan och får vara er till någon hjälp nu’,
sade jag. — ’Vi stå nog icke att hjälpa’, svarade hon, ’men inga ord
kunna utsäga, huru tacksam jag känner mig för att du ville försöka och
för att du kom frivilligt’. Jag kved i mitt hjärta öfver, att jag icke fick
säga henne, hvad jag kände. Men det gick ju ej an. Jag måste
naturligtvis lemna henne i fred under hennes sorg. Och jag finge ej begagna
mig af hennes nödstälda belägenhet för att locka henne till. “ mig
“För er var det ju hufvudsaken att vara säker på, att ni ägde
hennes genkärlek ?“ inföll jag, för mycket inne i situationen för att kunna
beherska mig.
Han smålog åt min ifver.
“Ja visst var det hufvudsaken. Hon finge ej bli min af tacksamhet
utan af kärlek. Nu förstår ni också, huru invecklad situationen var.
Hon ville icke synas göra något för att eröfra mig — hon var rädd, att
jag skulle misstyda det så, att hon miste mig. Men jag märkte allt för
väl, huru hennes blick, hennes tanke, hennes hjärta sökte mig. Jag
försökte hålla mig rak och låtsas som jag ej märkte det. Men det gick ej
så länge, som lätt var att förutse. Vi sutto en kväll, och jag kände mitt
hjärta alldeles suga sig mot hennes. ’Älskade’, utbrast jag, ’tror du inte,
att det, som vi nu båda känna, är äkta?’ — ’Jag vet det lika fast som
att jag lefver’, svarade hon, ’men jag skulle aldrig ha erkänt det, om
det varit endast för min skull. Det rättvisa straffet för hvad jag förbrutit
mot dig vore att i evighet få lefva skild från dig och förbrännas af
längtan och saknad efter dig, som är starkare, ädlare och vackrare än
alla andra män. Men straffet skulle då också gå ut öfver dig. Jag ser
och känner ju så starkt, huru du älskar mig — det är ett faktum, som
ej kan upphäfvas af mitt eget medvetande om, att jag icke är dig värd
och min undran öfver, att en man, som ser så mycket klarare än andra
män, kan så hänga fast vid mig. Och så tänker jag: kanske det hos
mig finns något, som han kan göra något af. Älskade, älskade, lät mig
adlas af dig och tröttna ej på mig, om jag ej förmår allt hvad jag vill’... .
Ja, så gifte vi oss.“
“Och det var äkta, som ni båda kände?“
“Ja, det var äkta.“
“Hur vet ni då det?“
“Därför att vi båda kände vår högsta lycka i att gifva. Det är
kärekens kännemärke. Hon lärde mig det — hela hennes lif var ett enda offer.“
“Det är sällan lifvet af oss kräfver några stora offer. Vi äro för
små att tåla det.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
