Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - En historia om det som är starkare än döden, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Men hon framkallade dem. Min fabrik växte till en stor, en
mycket stor affär, som hade världsmarknad. Efter några år vardt det
dåliga tider. Utländsk konkurrens hotade. Det var t. o. m. fråga om
att staten skulle gripa in och hjälpa mig, så betydande ansågs fabriken
för landet. Men det gick ej för sig, och det var fara för, att jag skulle
nödgas stoppa. Då kom ett erbjudande från Helen Marston i Chicago
att försträcka mig med det behöfliga kapitalet på vissa uppgifna vilkor.
Ni må tro, att jag kände mig något förvånad, ty den unga amerikanskan
på ^adovellis kontor hette just Helen Marston. Min hustru tillstyrkte
ifrigt, att jag skulle antaga anbudet, och jag gjorde det. Helen Marston
kom på våren öfver hit. Det var verkligen kontoristen vid skrifmaskinen.
Mycket rik men intresserad för sociala frågor hade hon velat pröfva, hur
det kändes att kämpa för sin existens och för den skull under ett besök
i Rom antagit platsen hos Padovellis. Det hade ej varit meningen, att
hon skulle inneha den någon längre tid, och de inträffade händelserna
hade förlängt denna studietid långt utöfver hvad hon tänkt sig. Hon
hade aldrig kunnat glömma, att jag stält mig i breschen för henne till
den grad som jag gjort — hon skulle aldrig ha tillåtit det, om hon ej vetat
att jag icke behöfde stå brödlös och ej trott, att det, som skedde, i öfrigt
varit till min förmån. Hon hade sedan alltid följt mig och var glad att
sent omsider ett tillfälle yppade sig för henne att visa sin tacksamhet.
Hon vardt stannandes i Rom i flere år.“
“Hvad sade er hustru om det?“
“Hon och Helen blefvo de bästa vänner. Och därunder bekände
Helen för henne, att hon älskat mig under sin kontoristtid — Ersilia hade
sålunda varit skarpsyntare än jag. Helen hade icke röjt sig, emedan hon
ville bli älskad för sin egen skull — hon ville vara den fattiga
kontoristen medan hon vann mig, om jag nu stode att vinna. Förr än hon
önskade det, förstod hon emellertid, att jag ingenting kände för henne.
Helen var värkligen en utmärkt kvinna, som i sig förenade
amerikanskans bästa egenskaper: hurtighet, varmhjärtenhet, fördomsfrihet. Såsom
de flesta kvinnor, såg hon bättre ut vid trettio år än vid knappa tjugo.
Jag intresserade mig mycket för henne, och vi voro mycket tillsammans. “
“Nu kom en ny krasch? ... Ja, jag menar naturligtvis icke
ekonomisk/4
“Nej, det kom ingen. Men min hustru sporde mig en gång, om
jag ej trodde, att Helen skulle göra mig lyckligare än hon själf
förmådde. Spörsmålet hade kvalt henne länge. Det skulle göra henne stor
sorg att falla undan. Men större än hennes sorg skulle hennes glädje
vara öfver att få bidraga till min lycka. Hon sade allt detta så stilla,
så varmt — men jag kände, att hon menade allvar. Att offra t. o. m. sig
själf, det är kärlek! . . . Och då jag svarade henne, att ingen annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
