Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidelberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag beslöt att fara upp till Königsstuhl. Det var
visst med den färden jag började detta skriveri.
Och efter att ha passerat åtskilliga botaniska
grader, är jag uppe vid Königsstuhlwirtschaft. Djupt
därnere slingrar sig Neckar genom staden och mellan
de gröna höjderna och långt borta glittrar Rhen —
men solröken tar bort alla detaljer. Här är jag
nästan som hemma. Det doftar barr och kåda, och
samma fåglar som hemma kvittra i träden.
Jag går in i värdshuset och äter min middag som
en ärlig svensk i främmande land, alltså med
Kirschwasser och Dunkles. Och sedan börjar jag skriva
vykort. Ty jag är på väg till München och måste
förbereda mina vänner i Simplicissimus på mitt
farliga annalkande.
Plötsligt ljuder musik från ett angränsande rum.
Dörren står öppen och jag går in. Ett vidunder till
musikautomat framföder en vals à 20 pfennige, och
framför vidundret står en ung man på kryckor och
slår takten dels med kryckorna och dels med
händerna, med vilka han härmar fingrarnas lek på ett
pianos klaviatur. Hans ena ben är bortskjutet. Han
är blek som krita i ansiktet, men han ler och han
njuter. Kanske har han en gång dansat och varit
ännu gladare. Hans fältgrå uniform är nött och
lappad, hans ansikte är ett gott och renhjärtat barns.
Musiken slutar, men den unge mannen står
fortfarande kvar framför automaten. Jag är innerst blyg
men jag lyckas övervinna blygheten och går fram
till ynglingen.
— Vill ni höra mera musik?
— Ja, men — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
