Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag i Grisslehamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blir så småningom natt. Min pojke sover
efter hjältebragder på skare och isgata. Men jag
sover inte. Månen går upp och sprutar blått ljus
över snön. Plötsligt börjar det rassla i
vildvinskelettet som täcker min veranda och mitt tak. Det
bådar blåst och jag går ut på balkongen. Vinden
har svängt åt fel håll — sjömansspråk — och jag
ser en svart molnbank som börjar skymma stjärnorna
i öster. Den stiger och det börjar susa i tallarna.
Än är halva valvet klart med stjärnor och fantasier
in i det oändliga. Men med ett, med ens, sveper
molnbanken över zenit och höljer mig och allt i
torr snö som rasslar mot balkongens plåtgolv och
lägger sig kornig på min mössa och mina axlar.
Månen slöar till och bleknar, glor som ett sjukt
öga och blinkar bakom de drivande skyarna. Och
blåsten börjar tala sitt språk.
Vad en människa ändå är beroende av sådant!
Nyss var allt lekande och gott och öppet milliarder
mil utåt. Och nu sveper stormen över vajande granar
och uppkäftiga tallar. Och spåren, som min pojke
gick i dag, äro redan översnöade och borta. Det
är icke lätt att sätta varaktiga spår efter sig på
jordytan. Jag kan icke hjälpa att jag ser på det hela
med dystrare ögon nu än förut, då solen sken.
O, alme Sol!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
