Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En hundrafemåring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där låg hon, liten och hoptorkad, men med
ett barns rosiga kinder, och ett uttryck av sublimt
lugn över dragen. Örngottet, lakanet, hennes ansikte
och de få hårtestarna bildade en harmoni i vitt,
ljusgult och skärt. En obeskrivlig renhet, jag skulle
vilja säga oskuld präglade det hela. Och när hon
med ett barns svaga röst frågade, vilka de besökande
voro och fått svar, tycktes hon söka i sitt minne en
stund, men tydligen utan resultat, ty hon skakade
på huvudet så smått och sade: — Nej, de
herrskaperna känner jag inte!
Då hade hon antagligen sökt sig tillbaka några
människoåldrar i erinringarnas kaleidoskopiska
vimmel.
— Se mormor går lite i barndom, sade den unga
hustrun i stugan. Hon hade en nyfödd planta vid
bröstet. Mormor säger vi, tillade hon leende, men
hon är mormors mormors mor till den här. Det
är litet krångligt att räkna ut, men det går om en
har tankarna i ordning. Annars är hon fullt redig i
huvudet och vill visst inte dö, neej då, fast hon borde
väl vara mätt på att leva. Hon hör och ser litet
illa, fast man väl kan göra sig förstådd, om man
talar ordentligt och tydligt. Och nu på sista tiden
har hon velat sitta uppe en stund var dag. Dom
säger att det skall vara början till slutet — gammalt
folk säger så. För några år sen fick hon en ny tand
— är inte det märkvärdigt. Och då blev hon pigg,
skall herrarna tro. Hon var fullt och fast övertygad
om, att hon skulle få börja om livet från början
igen.
Farbror Max satte sig på stolen vid gummans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
