- Project Runeberg -  Historisk och arkitektonisk beskrifning om Lunds domkyrka /
234

(1854) [MARC] Author: Carl Georg Brunius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken. Kyrkans byggnadsförhållanden och märkvärdigheter under katholska tiden - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’234

%

sig finna en Holländare, som söker med penningar förmå
Christian II till krig med Hansestäderna. Konungen fr
amtet* en rulla, hvarå det heter: Äran öfvergår allt. Derpå
svaras uti en inskrift ofvanför: Nej säger penningen, der
jag vänder mig, der ha löften en ända. Denna tydning
saknade ej sannolikhet, om man nemligen kunde
förutsätta, att erkebiskopen tillåtit denna politiska hänsyftning
i sin metropolitankyrka, och om man kunde antaga, att
van Dure, som visat sig vara en verklig konstnär, sjelf
trott på penningens allmakt, och velat på detta sätt stämpla
sig och sina landsmän såsom penningdyrkare. A södra
hällen är tvifvelsutan en bikt föreställd. En andelig,
hvilken upplyfter högra handen med två uträckta fingrar,
förmanar en qvinna, som har korslagda armar. Derunder
läses: Mången ger en annan ett godt råd, ehuruväl han
sjelf ej bekymrar sig derom. Detta torde således vara
en anspelning på dåtidens munkar, hvilka ej sällan lefde
annorlunda än de lärde. Derjemte står: Början är
angenäm, men slutet måste draga bördan, van Dure 1514.
Denna mening, som äfven förekommer på andra ställen
i kyrkan, kan med mycket skäl betraktas såsom
byggmästarens valspråk, helst han derunder inristat sitt namn.
Inskriften å vestra hällen har följande lydelse: Den
hungriga lusen biter fåret, det är visst Gud bättre fåret,
som är skorfvigt och icke kan klå sig, deröfver må väl
^ den hungriga lusen glädja sig. Man har förmodat, att
det vederstyggliga kräk, hvilket der fäller ett skorfvigt
får, antyder den glupska adeln, som ofta kringskar de
andeligas privilegier, men i synnerhet på Birgers tid
slog under sig kyrkans tillhörigheter. Alltså skulle den
fastlästa kedjan beteckna kyrkans bann, hvilket användes
mot helgerånare. När likväl dåtidens presterskap
ingalunda var i ekonomiskt afseende vanlottadt, så torde det
stackars fåret beteckna den värnlösa allmogen, som städse
förtrycktes af både andeliga och verldsliga herrar. De
verser, hvilka förekomma å norra hällen, äro temligen
begripliga, om man ej såsom professorn N. H. Sjöborg
tager luttich för Lüttiehsbo utan för litet, och icke anser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:54:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lundadom/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free