Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emil Kléen - Venussånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
och falla klanglöst i mörkret ner.
Och blicken skymmes af onda syner,
mot tviflet dikten sin etsnål bryner,
och jubelklangen ej stiger mer.
Det var en lögn, hvad vi blodvarmt tänkte
en gång när ögon i ungdom blänkte
och venusdrömmarne orden skänkte
en färg af purpur, ett doft af haf.
Det nyas epos vardt aldrig skrifvet,
vardt aldrig form i ett jubel gifvet,
där rytmen jäste ’som vårens saf.
Men ännu stundom en natt det händer,
att glöden glimmar i askgrå bränder —
jag ville knyta dem, mina händer,
att tidens snöping ett dråpslag ge,
jag ville hämd för hvad allt vi lidit,
för hvarje kamp, som vi fruktlöst stridit,
för hvarje hånskratt mött ung idé.
Åt otämd Venus jag ville sjunga
en hymn, ett ave åt drifter unga —
men orden frysa uppå min tunga,
hur varm än tanken bakom dem låg.
Det nyas saga blir aldrig skrifven
och ingen lycka, åt släktet gifven,
mer stiger naken ur skumblödd våg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
