Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lars Rydner - Själaringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
nu bara med Ola. I går stod han vid kvarnen,
och det sista han här i verlden sa till mig, var:
>Jag tror, Rasmus, sa han, att vi låta baronens
blandsäd gå igenom en gång till, för det skall
vara till spädkalfvarne, sa han, derför skall det
vara finmalet. Och nu ligger han der blek om
näsan. Det är i alla fall besynnerligt med lifvet.*
>Jag skall säga dig, Rasmus, att jag för
min del blifvit så van vid det. Ola Mjölnare
fyller tjoget af dem, för hvilka jag i år ringt,
gräft graf och gjort kista.:>
;>Du lefver på de döde, Hans Ringare, >
»Nu ska du inte börja bli barnslig, Rasmus.
Har du mått på liket med dig, så att jag vet,
hur lång jag skall göra kistan. Ja så, der fins
det. Ola Mjölnare var en stor karl, som allt
taV sina tretton kvarter, > sa Hans Ringare, i
det han vred om den klumpiga nyckeln i det
rostiga låset.
Bland almarne och lärkträden, som
om-gåfvo kyrkan, höllo en flock kajor ett
skriande oväsen. De hade annars sitt tillhåll i det
gamla tornet, men skrämda af klockdånet, flaxade
de nu omkring bland trädtopparne. Utanför
ingången till kyrkan lågo i två långa rader
välputsade gropar, som inneslöto stoftet efterpatroni
Ecclesiæ under trenne sekel. På vördnadsvärda
monument voro inristade de afsomnade
herremännens namn, heder och värdighet. Det var
med en känsla af inrotad underdånighet Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
