Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paul Rosenius - Under aftonsången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
áá
å sånnt. Ja sa te dom, när ja to ut’en, hvarför
han va blen så mycket sämmer, och lärinnan
hon trodde att de va di andre barnen som hade
sparkat honom på benen. Och så to di ut ögat
på’en, de va allt onödet.
— Ack ja, som ja ba för mitt öga, föll
Kalle in; ja ba för mitt lif . . . och åter log han
sitt besynnerliga barnaleende. — Men fröken hon
sa att om ja gråt, så ble de möcke värre. A
som jag gråt på lasarettet! Å som ja ba för
mitt öga, men de hjälp inte. A di brände och
hälde gröna droppar i de, å de brände rigtet
som ell.
Flickorna tittade på Kalle, men löjet kom
ej fram som i början. Och när de stått en stund
och under tystnad tummat på några blommor, som
de höllo i hand, sade den ena: Nä, nu fa vi
väl gå, ajö, ajö mor Karlsson, å ajö Kalle, å
lycka te å snart ble bral
Kalle följde dem så länge han kunde med en
vänlig, trohjertad blick ur sitt stackars dåliga öga.
— Men de e nock inte värdt å klaga, sade
Kalle i glad och munter ton, och stirrade sedan
själsfrånvarande fram mellan kastanjernas mörka
stammar. — De va som lärinnan sa på anstalten,
den, som klagar på sitt öde, han klagar på Gud.
Modren tycktes ej vara tillfreds med denna
enkla filosofi. Men tonen i gossens tal var
vädjande, och hon sade ett mörkt ja med samma
tunga blick i sina mörka ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
