Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beundrade hans ömma hjerta, med en viss
förvåning, det medgifver jag, ty bonden var känd
för att vara en mycket rå menniska (och stor
hästskojare). Der var fullt af fåglar i
sädes-qvasten, icke blott sparfvar, fågelverldens små
gråa, af öfverbefolkning lidande proletärer, utan
äfven brokiga hackspettar, tofslärkor och en
hungrig skogsdufva. Rätt som jag stod och njöt
af detta söndagsskolemotiv (»Korn åt små
fåglar?), small ett skott — och den blåa
skogs-dufvan föll flaxande ned till marken. Bakom ett
par buskar kom bonden fram, med en rykande
bössa i handen och leende af jagtlycka.
— Är det der/or Håkansson har satt upp
julkärfvarne? ropade jag förbluffad.
— Åhnej — inte bara derför! svarade han
illistigt leende, och kände på den döda dufvan.
— Hon är mager! tillade han med ett
för-trytsamt tonfall och gick in till sitt.
Sådana der skott får man förresten ofta
höra i lifvet, oförmodadt, brutalt slitande sönder
illusionsstämningar. Bakom alla situationer, söm
på allegoriskt språk skulle benämnas Friden,
Lyckan, Glädjen o. s. v., lurar en bössmynning.
Det är oftast en slump som gör att icke skottet
träffar, ty afsigten fins der nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
