Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l35
jade hviska i luften, någonting obestämbart
lef-vande upprepade gång på gång ett par strofer
med en klar ton som af klockoljud i
sommar-qvällen:
Ett skepp, till randen lastadt,
sitt stålblå ankar kastat
uti vår hvita vik ...
Men klocktonerna dogo bort — och det blef
alldeles tyst, medan skeppets smärta master sakta
vajade i aftonbrisen. Så höres en ny hviskning,
liksom mera högtidlig än den andra: Ekbatana
— ljöd det i mina öron. Ekbatana —
Ek-ba-ta-na — ljöd det allt högre och med mäktigare
klang. Ekbatana — ordet skräller först till som
ett trumpetsmatter, smyger sig sedan vekt fram
som ett barnsligt utrop — för att derpå falla
terassformigt ned, liksom en gäng den urgamla
mederstaden i leende, hvitamarmor terasser under
Asiens mörkblå himmel tycktes glida ned för
bergets af svartröda rosor blommande sluttningar.
Jag ser framför mig huru det mörka
skeppet rycker och drager i sina ankartåg, otåligt
som en fången falk sliter i sin fotkedja. Det
vill bort, bort härifrån, och jag förnimmer med
•bäfvande undran en trånad att följa med,
hvart-hän det än må bära.
Från skeppets inre strömma berusande starka
dofter, från minsta vrå och gömma, raffinerade,
kalla vällukter från gulhvita blomsnår, der icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
