Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de lust glida oss ur händerna, ned för relingen,
ned i verldshafvets glömmande, grönskimrande
oro. Allt utom vår egen drömmande lycka
försvinner, som blomman då frukten blir till.
Schakuntala — min egen, min enda! — jag
kastar mig ned för dina hvita fötter. Men med
varma armar lyfter du mig upp igen, ty du vet
att min plats icke är der, utan vid din ungdoms
trängtande hjerta. Och jag hvilar mitt hufvud
der, medan vinden susar och vågen sorlar. En
irrande hemsjuk svan, som sträcker hän under
det evigt ödsliga blå, ser med sina trötta ögon
vår tysta salighet, och gripen af den förtviflades
afund stöter han ut ett skärande skri och faller
med lama vingar ned i det sjungande hafvet, för
att dö utan att nå sitt hundramila hem.
Som draget af en jättemagnet glider vårt
skepp fram, medan solen mörknar och himlen
blir hvit. Och då lyfter jag mitt hufvud upp
från din rogifvande barm, Schakuntala, och då
ser jag att ditt ansigte har förändrats. Du är
blek som en kammarsjukling, ditt hår ligger
mjukt och svart kring ditt anletes fina oval, du
är yngre men dock densamma, jag har sett dig
förr och talat med dig i dag, men hvar? Men
innan jag hinner fråga dig, skiftar du åter gestalt,
och du är densamma, mina drömmars älskade,
min enda och min egen. Och du räcker mig
din lilla hand för att gå i land vid min sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
