Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren: Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid, när Daniel hade varit ensam på
gården ett par år, så började han tycka att det
var besvärligt att »vara allena», hehe, och han
tänkte att gifta sig. Hård och strid var han då
som nu, och ingen kunde riktigt dragas med honom.
Presten frågte han inte efter, och aldrig gick han
kyrkan, och aldrig skickade han presten
någonting. »Han fick nog dä han begrof gubben»,
brukade han säga.
En dag blef han osams med sin granne,
August i Bergagården, om en äng. De trätte länge
och väl, och der skrefs mycket. En dag gick så
Daniel öfver ängen, och då fick han se Augusts
oxar der. Plan körde ut dem, och de gingo
uppåt bergen, och då August hittade dem igen, voro
de mest döda af törst, för det var torrt den
sommaren, skall jag berätta. Då nu August mötte
Daniel på vägen, började han tala om oxarne och
ängen. Daniel hade en stor käpp i handen. »Har
jag nu skrifvit med bläck om den förbannade
ängen i ett års tid, så kan jag gerna skrifva med
den här käppen en timme», sade Daniel, och
dermed började han klappa på August, så han
var nästan dödssjuk när han kom hem. Sedan
dess behållt Daniel ängen.
Ja, han var hård som ett berg och elak som
en bagge.
Nå, när nu han tänkte på att gifta sig, så
blef man inte precis glad för det i gårdarne, skall
jag säga. För »nej» vågade man knappt säga,.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
