Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren: Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Du får allt lof och passa dig. — Ja, om nätterna
sofver jag derinne, svarade hon och pekade på
köket, och der är nyckel till, så att han kan inte
komma in. — Ja, ja, bara akta dig för honom,
förmante jag.
Litet efter kom Daniel in och såg arg ut
när han fick se mig der. — Hvad vill du? sade
han på sitt vanliga sätt. — Jag ville ha litet vatten.
Jag har gått här skogen i många timmar.
Emma, gack ut och hemta litet vatten! sade han,
och se’n sa’ han inte ett ord till mig, så att jag
gick genast igen.
Se’n hörde jag inte till något derifrån förr än
det kunde väl vara öfver en månad derefter, så
mötte jag Emma på vägen. Jag frågte naturligtvis
hvar hon skulle gå, och med detsamma märkte
jag hur förändrad hon var. Hon var så blek, så
fasligt blek, och såg ut till att ha gråtit nyligen.
Men grann var hon ändå 1 Hon hade ett par
ögon, så att man rakt kunde bli kär i henne, och
hon var så stor och rak och vacker i kroppen, så
det var en lust att se pä den flickan. — Nå hur
är det? sa’ jag. — Ja, sade hon —och så teg hon.
Men med ens började hon att storgråta, så att
hon måtte sätta sig på marken under granarne,
och så talade hon om för mig att nu var det rent
illa för henne, för han hade fått det som han ville,
utan att hon kunnat hindra det, och nu visste hon
icke hvad hon skulle taga sig till; för som hon nu
lefde der så var det inget lif för henne, utan bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
