Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sä blef Raymon förälskad i Carneola en afton,
då han var led på sin senaste herskarinnas gång:
en smula för bråd och för tung var den, och
aldrig bar hennes gestalt denna liniernas hvila, som
kan samla hela landskapets förväntansfulla lycka i
en bild, mejsla den mot himlens guldgrund under
drägtens på måfå fallande veck.
Men Carneola stod sä, lutad mot en trappas
baluster: der Raymon satt, ett stycke från hennes
fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade
skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt
tecknade mot den rand af aftonrodnadens orange,
som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru
han någonsin velat se efter något annat än detta
mörka dok, der guldstickningen lyste matt som
bården på en sammetsfjäril.
Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i
hennes blick. — Längtan: — Den var för djup för
längtan. — Sorg? — Aldrig hade hon klagat.
Månne det icke var ensamhetskänsla blott och
medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen
fans ingen, som kunde hålla jemn flygt med
hennes själ ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det
kunde Raymon, bara för en stund hade han lekt
med de lekande, ung och nyss sluppen från
böckerna hade det roat honom att dansa och känna
banden fladdra om sig, men det var annat stoff i
honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot
den varma jorden och lofvade sig, att med den
■qvinnan skulle han skåda lyckans vidaste horizont.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
