Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Hon var ung, men flera år hade hennes make
varit död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu
bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom
så’1 djupt. Man kunde heller ej förklara hennes
ögons slutenhet, ty der skrattet var muntrast, der
allt var lifligast, dit drogs hon med, och der
vinkade hennes hand och klang hennes röst, men
med en spröd sjunkande slutton, som om hennes
inre öra lyssnat efter dess eko. Hon söker
qväfva sitt samvete med sidenband, sade några,
— men hvad skulle då ha bringat hennes samvete i
kamp? I biktstolen följde prestens välsignelse så
snabbt pä fräsandet af hennes klädning, när hon
böjde knä, som myrtengrenen böjer sig efter
vindens stöt, och aldrig hade någon sett en ond
rodnad på hennes kind eller afund darrande kring
hennes mun.
Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan,
kärleken var det, hon lyssnade efter, den stora
kärleken, tvenne väsens stigande färd genom allt
ljusare, lättare luft, — omöjligt att säga hvilkens
vingar det var som buro den stunden eller den —,
tvenne röda nunnors dryck sida vid sida ur
glädjens rymliga skål; och han bjöd henne sin tro och
sin kraft, det var icke ohinligt fjerran, det hon
sökte — tätt invid henne var det, med kinden intill
hennes svarta dok.
— Kärleken är undret, sade han, tro blott,
och det är der i oförklarlig storhet, böjdt öfver
din hjessa, tro blott, och din fot skall sväfva ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
