Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
säga de, och jag tänkte — tror du på under
Raymon ?
Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten
trycka, och medlidandet, och något förfärande kallt
derjemte.
— Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.
Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns
qvidande.
— Jag har vetat det, vetat det alltid, men
det har skrämt mig, och jag har flytt honom. Jag
har lekt som de andra, jag har sagt efter deras
ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en
dröm. Detta är verkligheten. Bär icke du ett
sådant sår, bära de det icke alla, är det icke
derför de spela så der? Hör, hur det gråter vid
dörren.
— Raymon tordes ej se upp, han grät öfver
allting, tycktes det honom, när han grät öfver
henne, hon var för stor för hans blick. Då kom
hon intill honom och qved som en hungrande.
— Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska
m’g* Ja& nar längtat efter din kärlek, ännu dör
jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag
var så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan
kärlek 1
Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt
honom, så liten, så trampad under det obevekligas
fot att han ej ens skulle velat, om han kunnat
det, att lyfta upp den. När han som barn funnit
sårade foglar, hade han känt det så, fast svagare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
