Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
han hade ej velat se på dem, brådskat att ge
dem nådehugget.
— Jag kan gråta med dig, sade han sakta.
Hans tonfall bragte henne åter till sig sjelf,
som kallt stål mot den värkande pannan. Hon
höljde öfver barmen igen, och gick mot dörren,
vinkande honom att följa.
— Farväl, sade hon med något af sin vanliga
sköna stolthet den gest hvarmed hon räckte
handen till kyss, och hennes ögon drogo hans
blickar in svarta rymder, större än han någonsin
anat.
Derutanför fladdrade musiken emot dem, de
logo sorgset mot hvarann, och sä, med detta leende
kring munnens skälfning och med blickens svarta
tjärilar drunknande ett haf af sorg, kom
Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång hennes
namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en
qvinna. — — —-
Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig
om hennes öde; redan samma natt lemnade han
Majorskas matt glimmande ljus bakom sig och
styrde ut mot den stålblå rymden af haf och luft.
Han förstod allt, han hade sett igenom
glädjens svek och skönhetens, lifvet hade han velat
kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans
hand, men stor och oändlig var smärtan.
Den var sanningen, den var gudomens röst,
den ensam ljög icke, — och lyssl var det icke
skrämseln från sagornas dikter blott, som gjorde henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
