Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emil Kléen: Vid lifvets gräns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
stensungarne sjöngo gatvisor, hvilka jag
figurerade? Hvem var det om inte du? Och när jag
slutligen reste mig upp och jagade dig på dörren
— hvad tog du då icke med dig som segerbyte?
Det bästa af min varelse, tankeskärpan,
viljestyrkan, lusten att lefval Ty hvad har väl mitt lif
varit, sedan jag dref dig ut därur? Tröstlöst,
grått, enformigt, ensamt och tomt! Bland
människor ville jag inte visa mig — de grina alltid
Öfverlägset åt den som dukat under. — Och så
lefde jag mitt tomma lif här inne med mina
böcker och mina vetenskapliga intressen. Men öfver
tomrummet omkring mig sväfvade alltid din Ipild,
frestande, lockande med ömma ögon, med
klingande skratt, med sugande, sinlig mun
FRUN:
Du har då aldrig kunnat glömma mig?
STÅLSKÖLD:
Glömma? Dig? Vampyr, tror du man kan
glömma dig? Dig, som skänkt mig Åh,
om du visste hvad jag längtat efter dig I Jag har
kysst soffkudden, på hvilken du brukade hvila ditt
hufvud, och inbillat mig, att den ännu kvarhöll
doften af ditt hår. Du hade glömt ett spetslinne
— jag har lagt det bredvid mig i sängen, kramat
det intill mig — det var ju din kropp det en
gång omslutit, dina porers doft det absorberat,
ditt rosiga hull det smekt 1 Och du frågar om
jag glömt dig . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
