Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
221
för enkan, som är rik, som hwarken är gammal eller har många
barn och som för sin wälmåga och goda wilkor lätt fått sig
man. Härtill kommer att, såsom det förtäljes, en mycket ung
man, wid namn Koch, som ännu är gul om nöbbet,
eftersträfwar pastoratet och enkans warma famn, ehuru det är owärdigt
att sådana pojkar (pipiones) föredragas framför äldre och mera
förtjente män;” detta allt säger han sig hafwa angifwit i kgl.
kansliet och beder slutligen, att biskopen icke wille motarbeta
Horsters befordran. Professorn fick härpå till swar, att Herr
Daniel i Ö. Torp warit en from man, som hwarken hållit till
med snapphanar eller annat elakt sällskap, hwarföre hans
efterlefwande förtjent K. M:s ynnest, att Claes Kock i predikande
och studier aflagt sådana prof, att han icke skulle rädas att
confronteras med Jöran Horster, samt kunde prestera sådana
bewis om sin förutgångna wandel, att han ej behöfde blygas
för någon otillbörlighet i ord eller gerning, att med hans
kallelse lagligt tillgått, och att konsistorium skulle weta att swara
på professorns inlaga i kgl. kansliet, då årtskilligt skulle komma
i ljuset, hwilket ej torde lända Horster till någon fromma;
hwad professorn menade ”med sine pipionibus,” lämnade man
i sitt wärde, men förundrade sig deröfwer att han på en
främmande ort bekymrade sig om de ärender, som woro anförtrodda
åt andra, hwilka icke blandade sig i hans angelägenheter. Jöran
Horster synes icke widare hafwa wågat göra anspråk på någon
befordran. 1689 klagades, att han förföljde socknemännen med
trätor och skällsord, kallade dem för tjufwar och skälmar samt
aldrig lät kyrkowärdarna få underrättelse om förwaltningen af
kyrkornas medel; särskildt klagade en bonde att ”presten skällt
honom för sekreter”; man anhöll att blifwa herr Jöran qwitt,
emedan ingen frid blefwe, så länge han wore qwar.
Förlikning skedde, men missnöjet undanröjdes icke. Biskop Papke gaf
honom allwarsamma förmaningar till fridsamhet och ett wärdigt
uppförande, men som det will synas utan synnerlig werkan.
Under sina trätor fick herr Jöran säkert ofta höra, att hans
kamratskap med snapphanarna war i friskt minne hos hans
wedersakare. Sådant skedde ännu 1697, då han klagade att
befallningsmannen Hans Stub ”honom på honneuren toucherat,
hwilket icke kunde tolereras.” En länsman Tue Pihl angaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
