Vederbörande synas nu för tiden hafva fått en särdeles lust att processa, ehuru de alla samtligen tyckas vara stora fuskare i professionen. Deras, på ströftåg utsända, kalmucker förlora den ena bataljen efter den andra, och jag besvarar skurkarne af deras förslöade pilar, på samma sätt, som Fransoserna i sista kriget -- med gapskratt och hånlöje.
Som jag ännu icke alldeles förglömt min fordna juridik, och den erfarenhet jag under en lång och fredlig tjenstetid hos Kongl. Svea Hof-Rätt bland ännu bibehållna vänner, hunnit förvärfva, vill jag, från min obemärkta vrå, hjertans gerna bidraga till vederbörandes höga nöje, och draga dem än mer från de tunga Riksdags-göremålen.
Från Elméns och Granbergs tryckeri har utkommit en skrift kallad: Samlingar till Judarnes historia. Så väl på titelbladet, som i contexten äro smädelser åsyftade emot mig, som förtjena ansvar. Jag anhåller således att antingen Herr Granberg, som lär vara föreståndare sedan Elmén är död, eller hvilken annan som helst må vara tryckeriets hufvudman, måtte inför Rätten personligen inställas, för att uppvisa namnsedel eller ock sjelf ansvara för de påståenden jag kan finna mig befogad att göra.
Denna skrift äger väl den förtjensten, att vara skrifven med någorlunda dräglig stil, hvilken egenskap saknas hos alla de andra förhyrda smädeskrifvarne; men detta är ändå icke någon tillräcklig ursäkt, och jag är förundrad att denna skrift icke längesedan blifvit indragen, dels derföre att den är en budkafle och en indirekt uppmaning att slå ihjel alla judar, och sålunda stridande mot 6. Kap. Missg. B., dels ock derföre, att den gör ett uppenbart gäckeri med Guds Ord, och förklarar våra tros-artiklar vara blott -- en saga. Det gifs således privilegier äfven på uppmaningar till upplopp och på Religions-förakt; ty eljest hade väl denne förfartare lika så väl bordt tillta1as, som den fattige Delén. Men -- man silar mygg, sväljer kameler och skryter af rättvisa och oveld. Den, som icke har mod och styrka, honom råder jag, tills vidare, att tiga och tåla: den, som äger begge, må använda dem eller -- låta bli om han vill. Se der ett välment och af erfarenhet bepröfvadt råd till alla skott-taflor, h. e. kloka hufvuden. Stockholm den 27 Juni 1815.
CARL A. GREVESMÖHLEN.
