- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
I. Ett moln vid horisonten

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
7

I.

ETT MOLN VID HORISONTEN

Mr och mrs Sanderford voro ett i allo mycket lyckligt äkta par. Och icke endast en utan hundratals gånger hade unga frun bedyrat, att maken till hennes man, det fanns icke på denna jorden.

Och mr Sanderford komplimenterade sin hustru -- bakom hennes rygg -- med liknande vackra utsagor.

När därtill kom att deras äktenskap välsignades med en liten parvel, då tog den aktningsvärde George Sanderford ett språng i luften och utbrast:

»Nu finns det ta mig tusan inte en själ som är så lycklig som jag.»

Unga fru Annie såg ömt på sin man och son och slöt dem bägge i en varm blick.
8

Nu hade ett par år gått sedan pysens födelse och ännu hade ej ett det minsta moln förmörkat deras lyckas himmel.

Visserligen kunde George, som var uppfinnare vid ett stort bolag i Toronto, då och då hemkomma från arbetet, trött och nervös, klagande över att det gick för sakta, att arbetarna gjorde honom förtret och liknande, men ett glatt ord av Annie verkade som olja på upprört hav och så var lugnet återställt.

Annie Sanderford deltog med hela sitt intresse i mannens arbete och ofta hände det, att hon kunde lossa för honom den lilla kuggen, som hela tankemaskineriet hängt upp sig på.

Icke att undra på därför, att George Sanderford var så djupt och innerligt fästad vid sin fru som han var.

En höstafton år 1914 ringde det på tamburklockan till deras våning i Toronto och jungfrun gick för att öppna.

Det var en elegant ung dam som kom, och på det visitkort hon lämnade tjänstflickan stod det:

Miss Ethel Beaver

9

Flickan lämnade Annie kortet och denna sprang upp med ett glädjeutrop. Miss Ethel var hennes barndomsväninna, som hon ej sett sedan deras gemensamma skoltid.

Det blev ett ytterst hjärtligt mottagande mellan de bägge väninnorna; George var icke hemma, han hade ej ännu kommit från fabriken, och det ville aldrig taga någon ände på samtalet om alla gamla minnen och hågkomster. För att inte tala om den lilla pysen, vilken beskådades från alla håll och kanter.

Men miss Ethel hade, hur uppriktig och naturlig hon än var i sitt väsen, dock en viss tid i sitt förflutna, som hon lät gå opåaktad förbi. Och detta var det år hon vistades i Europa, strax efter skolans slut. Icke förr berörde Annie denna tidsrymd, innan väninnan slog bort det och övergick till ett annat samtalsämne.

»Men tala då om litet, hur du hade det! Var du uppehöll dig, vad du sysselsatte dig med!» uppmanade henne Annie.

»Snälla du, det var så blandat, så växlande. Det kunna vi resonnera om en annan gång. Men se, vilka härliga rosor du har.»

Och därmed var man inne på andra områden.
10

Nu hördes steg i tamburen och George Sanderford inträdde.

Han varseblev först endast sin hustru och nickade glatt. Så märkte han, att hon ej var ensam.

Men i samma ögonblick, som han såg, vem den besökande var, undergingo hans drag en märkbar förändring. Han blev först blek som ett lärft för att sedan plötsligt rodna som en skolpojke.

Miss Ethel skyndade att fråga:

»Din man, förmodar jag», och hon lyckades därigenom avleda Georges tydliga förvirring, till vilken, besynnerligt nog, Annie alls icke lagt märke.

George återvann ögonblickligen fattningen och hälsade på vanligt, obekant sätt.

»Detta är Ethel, som jag talat så mycket om med dig», sade Annie förklarande.

»Mycket angenämt», menade George bugande och bad henne vara synnerligen välkommen.

De slogo sig ned alla tre och snart kom ett ogenerat samtal i gång, under vilket George och Ethel mästerligt dolde att de tydligen, Annie ovetande, kände varandra från förr.
11

George hade gott tillfälle att anställa jämförelser mellan de två.

Annie var den varma, litet mörklagda brunetten med de spelande blåa ögonen och Ethel var hennes raka motsats, blondinen med det vitgula håret, ljusa hyn och de förunderligt bruna, mörka ögonen. Men till figur och längd voro de bägge kvinnorna varandra märkvärdigt lika, ehuru de i allt annat voro varandras kontraster.

Just då han höll på att falla i tankar över hur olika de voro, dessa två kvinnor, och började erinra sig hans och Ethels sammanträffande, hördes ett ursinnigt barnskrik från ett innanför liggande rum.

Annies moderskänsla drev henne upp från hennes plats med förskräcklig hast och med ett par urskuldande ord skyndade hon ut ur rummet, lämnande de bägge andra ensamma.

»Nu», sade George och såg Ethel fast in i ögonen, »nu kanske jag kan få veta vad som ger dig rätt att infinna dig i mitt hem för att bli det första molnet vid horisonten.»


The above contents can be inspected in scanned images: 7, 8, 9, 10, 11

Project Runeberg, Wed Sep 30 10:48:15 2015 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free