- Project Runeberg -  Amerikas hämnd för Lusitania /
II. Ett minne

(1915) [MARC] Author: Otto Witt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
12

II.

ETT MINNE

»Åhja», svarade miss Ethel, i det hon kyligt betraktade George, »tag det kallt. Jag har kommit i ett särskilt ärende och speciellt till dig.»

»Du kunde ha skrivit.»

»Duger inte. Giv mig emellertid en cigarrett och låt oss avhandla saken i allsköns lugn och ro, min bäste vän.»

George kände sig ej alls väl till mods. Denna lugna ton irriterade honom. Han bjöd emellertid utan ett ord Ethel sitt cigarrettetui, tände hennes cigarrett och väntade.

Den unga flickan blåste ut en blå rökring, knäppte händerna om sitt ena knä och sade lugnt:

»Jag har ett utmärkt minne, George. Nästan som en häst, tror jag.»

»Javisst, snälla Ethel. Jag tvivlar visst inte --»
13

»Jaså. Nå det var då en tröst. Då minns du den där underbara våren -- i Europa?»

»Javisst, javisst.»

»Det där året.»

»Ja.»

»Som du tog från mitt liv.»

»Där minns du fel. Det året tog jag aldrig -- du gav mig det. Och vill du påstå, att det var för mycket givet? Att du ej skördade nog av vad jag sådde?»

Ethel tänkte. Hennes ögon gnistrade som stenkol under det ljusa håret.

»Det var ju det året, som var hela livet.»

Orden kommo hårda, liksom stöttes de fram.

»Det var den tiden som lärde mig att det finns ingen annan man på jorden än du.»

»Men Ethel. Allt har ju varit fullkomligt rent spel -- åtminstone från min sida. Som amerikaner träffades vi där, på andra sidan. Du ville fram, du vände dig till mig, din landsman, och jag hjälpte dig så gott jag förmådde. Och -- jag kände icke Annie då.»

»Nej, nej. Intet falskt hyckleri. Jag har ju ej sagt, att det var kärlek. Eller ens skenet av den. Men du tog min själ helt och hållet
14
fången, höll den som i ett skruvstäd. Och nu, flera år efter, nu sitter den kvar i greppet. George, jag blir aldrig mera fri. Du sådde så gränslöst mycket hos mig, att när det nu spirar nästan kväver det mig. Och nu, låtom oss tala om affärer --»

George suckade lätt.

»Till att börja med har du, det förstår jag, icke talat med Annie om att vi råkats --»

George nickade.

»Jag lovade dig ju att tiga», sade han endast.

»Ja. Och det underlättar saken högst betydligt.»

»Saken?»

»Nå -- affären då, vilket du vill. Ser du, jag känner Annie. Hon är en nolla. Med henne kommer du ingen vart i livet. Och du med dina anlag, George! Nej, man har ej rätt att förkväva dem genom att ösa guld av tankar över en hustru som ej kan skilja på ädel metall och mässing. Det är allt för litet affärsmässigt, George.»

»Men Annie är ingen nolla -- du känner henne icke.»

»Jo, George. Nej, ser du! Här måste göras
15
affär av dig. Och det kan jag. Med få ord -- du måste bli min man, George.»

Sanderford reste sig.

»Du har blivit nervös av cigarretten, Ethel. Det är en stark sort.»

»Jag har aldrig varit mindre nervös än nu. Vill du eller vill du inte?»

»Skilja mig från Annie?»

»Ja, så heter det visst.»

»Nej, naturligtvis inte.»

»Aldrig?»

»Aldrig i livet. Oss skilja endast döden och inga mänskliga nycker.»

»Det är ditt sista ord?»

»Mitt sista.»

»Ha, ha, ha --» Ethel skrattade, ett gällt och onaturligt skratt. Så slog hon alldeles om.

»Du gamle, genompräktige George», utbrast hon. »Så fick jag då sätta min käraste barndomsväninnas man på prov.»

George såg skarpt på henne och han förstod, att nu ljög hon. Det förra var allvar. Han kände henne tillräckligt för att kunna sluta sig till det.
16

Men vad menade hon? Det ville han gärna veta.

»Ja, det var ju ett lustigt skämt», sade han därför. »Men det slutade för snart. Jag fick aldrig riktigt klart för mig, vad du menade med att göra ’affär’ av mig.»

En blixt sköt fram ur Ethels bruna ögon -- blott ett ögonblick. Det var som tänkte hon: »Aha, du kan kanske lockas.»

»Jag menade», sade hon, »att du med dina genialiska idéer kunde bli Amerikas nye Edison, om en kvinna som så helt drucke din själ som jag, stode vid din sida. Ty ser du, tankarna som geniet strör omkring sig äro som verkliga reella ting. Mot en natur som Annies studsa de ögonblickligen tillbaka -- som gummibollen. Du tror därför, att hon är deltagande och full av förståelse och sympati. -- Hos mig slå dina tankar och idéer an som fröet i den goda jorden. De kastas ej strax tillbaka som bollen, utan gro och växa och i stället för fröet, du gav, räcker jag dig en färdig växt med blommor och frukt. Jag är vännen, som säger dig allt. Annie är också din vän, men hon är din skugga, som i allt fogar sig
17
efter dina rörelser när ljuset faller på. Hon säger dig blott det du vill höra -- -- --»

George hade blivit mera och mera eftertänksam allt efter som Ethel talade.

Hastigt avbröt han henne.

Han märkte, att de voro inne på farlig mark.

»Jaså», sade han, »nå det var ju ett riktigt lustigt skämt det där. Men, bevars, vad Annie är oartig.»

Så tillade han i lägre ton:

»Bäst vi behålla anonymiteten, vad?»

»Ja, det är ett alltför härligt minne till att profaneras.»

George reste sig och gick in för att hämta Annie.

Ethel såg efter honom.

När hon blivit ensam mumlade hon sakta:

»Blott döden -- inga mänskliga nycker. Nå -- världen är stor -- och mycket kan ske.»


The above contents can be inspected in scanned images: 12, 13, 14, 15, 16, 17

Project Runeberg, Wed Sep 30 10:49:40 2015 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lusitani/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free