| 32 |
Myllrande liv rådde vid Newyorks kajer den minnesvärda majdag, då Lusitania stolt gled ut för att styra till havs mot det okända ödet.
Där haglade av kvickheter på alla nationers tungomål, kvickheter över den tyska fräckheten; och de tyska agenter, som överallt döko upp med varningar, blevo föremål för ett ohöljt hån.
Det ryktades, att Vanderbilt nyss mottagit ett telegram privat från kejsar Wilhelm, men att han helt lugnt hade rivit det sönder med ett småleende. Och mängden av passagerare smålogo också de.
Åhnej — något så oerhört — absolut otänkbart.
Där kommo Annie, Ethel, Bob och
| 33 |
Detta erbjöd en imposant anblick med en höjd över kajen som ett fem à sex våningars hus och med fyra väldiga skorstensbjässar av en diameter så stor, att två lokomotiv kunde stå där inne sida vid sida i varje pipa.
Och vad Lusitania bjöd av lyx och elegans torde vara utan sitt motstycke. Där funnos, på översta promenaddäcket, hela våningar med fönster ut mot havet. Dessa våningar bestodo av sängkammare, matsal, förmak och badrum och kostade i hyra ett tusen kronor om dagen så länge resan varade.
Och vilken brokig anblick erbjöd ej passageraremassan, som likt ett färgrikt, böljande hav rörde sig överallt. Där såg man den stele engelsmannen, den livlige fransmannen, den kvicke amerikanen sida vid sida med ryssar, greker, mörkhyade främlingar och gula japaneser. »De enda, som lyste med sin frånvaro, voro tyskar och australnegrer, tunguser, hottentotter och söderhavsvildar», sade en glad amerikan, »och därav kan man sluta sig till att tyskarna äro barbarer.» Ja, så sades det ombord å Lusitania.
| 34 |
Ethel ledsagade Annie och gossen upp i deras hytt, kysste väninnan ömt till avsked och önskade henne en riktigt trevlig och lycklig resa.
»Glöm inte att hälsa din man», bad hon.
»Nej visst inte. Och glöm heller icke du att telegrafera.»
»Säkert — absolut säkert.»
De hade låst dörren till Annies hytt, där de sutto och samtalade.
Det knackade.
»Kom in.»
Det var återigen en av de tyska agenterna. Men samtidigt, händelsevis en av de tyskar, som Ethel talat med. Ethel ryckte till, men behärskade sig strax och började ett ivrigt samtal med mannen på tyska, vilket språk icke Annie förstod. Detta i avsikt att förmå mannen att ej alls hänvända sig till Annie.
»Roligt att se er, fröken Beaver», sade mannen på tyska. »Jag förstår, jag förstår. Ni är här för att varna en väninna från att resa. Just vad jag själv tänkte göra. Ja, ni förstår ju faran. Märkvärdigt folk dessa amerikaner och
| 35 |
Och den pratsamme, lille mannen var försvunnen.
»Vad ville han?» undrade Annie.
»Asch, det var en herre, som jag träffat för någon tid sedan. Bartsch heter han. Men han är lika överdrivet viktig som alla de andra.»
»Ja, det går nog bra», menade Annie. »Tänk, om en vecka träffar jag George. Naturligtvis går allt bra.»
Nu gavs första signalen. Ännu en omfamning, och Ethel skyndade ut ur hytten ned för alla trapporna och i land, medan Annie överlät lille Bob i jungfruns vård och begav sig upp på övre promenaddäcket, varest alla trängdes och väsnades och där de sista tidningspojkarna ropade ut sista nytt från världskriget — egendomligt nog en liten obetydlig nedgång av Newyorks börs med anledning av Lusitanias avresa. Men en av pojkarna som skrek detta allt för högt, avfockades av en matros — varför skulle passagerarna oroas
| 36 |
Och så gled det stolta skeppet, en glädje för den engelska nationen, ut ur Newyorks hamn, ledsagat av jubel och viftningar och goda önskningar.
Annie stod länge och såg ned i det svindlande djup som hette »kaj» om hon där kunde upptäcka Ethel, men förgäves. Sådan hatt som Ethel, hade varannan dam där nere och lika ren och vit näsduk också. Annie viftade på måfå mot hela massan på en gång.
Nu var Lusitania nästan en hel kabellängd från kajen —
Men Annie stod fortfarande som fastnaglad vid relingen och såg mot stranden.
Då kände hon plötsligt en hand läggas på sin axel och innan hon hann att vända sig om utropade en bullrande röst:
»Nej, se mrs Sanderford — fägnar mig obeskrivligt. — Har ni fått plats vid bordet — annars skall jag — om ni tillåter —»
Det var »gamle» Jones, den 40-årige ingenjören, som var på väg till England.
Hela denna tid hade han intrigerat mot sin
| 37 |
»Nej, se god dag», sade Annie, glatt överraskad. »Så roligt att få sällskap. Ja tack, vill ni styra om min plats vid bordet är jag er mycket förbunden.»
»Och ni, min nådiga! Vart gäller färden?»
Annie rodnade.
»Jag reser för att hälsa på min man — alldeles överraskande», svarade hon. »Det är vår bröllopsdag — och jag tänkte —»
Plötsligt höll hon inne.
Vad gick det åt Jones?
Han brast ut i ett okultiverat, stojande skratt, hostade och bråkade.
Omedvetet såg han ut som en vit neger med svarta tänder —
Det gick med ens upp för honom hur han kunde spela Sanderford ännu ett spratt — alldeles gratis. Genom att skynda till honom innan
| 38 |
Och Jones skrattade ett slag till.
Annie begrep intet. Hon bara rodnade ännu djupare.
Och heller icke därom hade Annie en aning, att Ethel skyndade bort från kajen direkt till järnvägen med dessa ord:
»Aldrig i livet skickar jag något telegram till George. Man är väl
ingen dåre och binder ris åt sin egen rygg heller.»
